Min mamma dog idag

Jag har varit med om det här. Dock inte med min mamma,men med min pappa.
Så jag vet vad du går igenom. Det är fruktansvärt!

Beklagar verkligen sorgen!

Kramar om!

Det tar tid. Jag förstod inte heller i början att min älskapde pappa var borta.
Och precis som du så började jag klandra mig själv för hur jag hade varit mot honom som yngre.
(Jag var 19 år när han dog och han 53)
Men jag tror man befinner sig i en slags chockfas i början.Den kan ta några dagar.
Då går man ofta omkring med alla frågorna,varför osv.
Sedan kommer reaktionerna på det som hänt innan man slutligen börjar bearbeta allt.
Du kan läsa lite om det här:
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=308&Sorg
Sedan ska man komma ihåg att ingen sorg är den andra lik. Vi sörjer alla på olika sätt.

Jag kan fortfarande bli ledsen och känna saknad efter min pappa än idag,23 år senare.
Men det är helt ok
Sorgen finns alltid där men man lär sig att leva med den.

Styrkekramar!

Ett råd till jag kan ge dig på vägen,TS,är att inte vara rädd för att prata om det här.
Det kommer att hjälpa dig igenom det här lite lättare.

Kramar!

Ja,det är sorgligt när det blir så. Men det är när det händer sådana här saker som man vet vilka ens riktiga vänner är.
Mina närmaste vänner stod kvar vid min sida när jag förlorade min pappa. Och de gör det än idag.
Andra kunde nästan gå över gatan då de mötte mig ute på stan t ex.
Jag tror att en del inte riktigt vet hur de ska bete sig med en människa i sorg. Hur de ska bemöta personen.
Men till de som är osäkra på det kan jag bara säga att var er själva. Det gör inget om ni frågar hur man mår osv.
Man behöver faktiskt inte säga någonting alls.
Det viktigaste är att visa att ni finns där för er vän.

Beklagar sorgen! Jag tror att det bästa är att låta det ta den tid det tar.
Sorgen kommer alltid att finnas där,men man lär sig till slut att leva med den.

Jag miste min pappa för drygt 23 år sedan. Och jag visste inte heller hur jag skulle hantera det i början.
Men jag pratade om det och ältade det och till slut så såg jag ljuset i tunneln.
Och idag kan jag tänka på min pappa med ett leende och se tillbaka på alla ljusa minnen jag har av honom.
Så det känns kanske inte så nu. Men det finns ett ljus i tunneln.
Och var inte rädd för att prata om det med någon. Kanske någon som själv varit i samma situation.

Kram och lycka till!

Det kommer en tid när man t om kan prata om den som gått bott och tänka på alla fina,ljusa minnen med ett leende på läpparna.