Pappor som lämnar

Min man lämnade sin dotter. Han försökte få det att fungera med varannan vecka, jag med. Dottern var ungefär 4 år när hon började tala illa om mig och till mig och berättade att hennes mamma inte gillade mig. Min man försökte med det mesta för att få det bättre, pratade med hennes mamma, men hon var mer intresserad av att få honom att lämna mig än att lösa något. Värre blev det när jag blev gravid. Dottern skrek när jag var hemma, konstant, rakt ut i luften och fick åka hem till sin mamma.

När min man sen ville prata om det här fanns det bara två alternativ enligt flickans mamma, flytta hem till dom och lämna mig och barnet i magen, eller vara kvar med mig och tappa kontakten med flickan. Min man och jag har vart ett par i 15 år nu och har 3 barn ihop, han pratar ytterst sällan om dottern men jag är övertygad om att han tänker på henne ofta.

Jag tror inte att han hade något val. Om han ville vara med mig och se min mage växa och se hans barns förlossning och se det barnet växa upp så gick det inte att ha kvar dottern i sitt liv. Jag vill påpeka att jag aldrig krävt något av honom åt något håll. Jag har låtit honom styra sitt liv och sina beslut.

Googlade lite på det hela och läste en artikel från en psykolog som hävdade att sex ligger bakom. Många gifta män känner att de får för lite sex i sitt äktenskap efter några år och de faller då lätt för en ny kvinna som kan erbjuda det de vill ha och då väljer de att lämna den tråkiga frun med tillhörande barn för ett nytt och mer spännande förhållande. Psykologen verkade förespråka polygami istället, att män borde få lov att ha mer än en fru. Så det verkar som om det är så att män tänker på sig själva och sätter sitt eget välbefinnande först vilket är anledningen till att de ger upp sina barn. Kanske inte så konstigt ändå? Män får ju lära sig från tidig ålder att sätta sig själva först medans flickor tränas i att ta hand om andra.

Min långa story nyss var ju egentligen inte om en pappa som lämnat, men en pappa som försökte få mer umgänge men inte lyckades och det är ju också en intressant del tycker jag, apropå hur mycket man kämpar eller inte (som i ett annat exempel i tråden) 

Självklart försökte han mycket, men att få ensamrätt över ett barn, för att mamman pratar illa om pappans nya är inte något som är lätt, åtminstonde var det inte det då. Det var inget som hände över en vecka utan han kämpa på från flickan var 2 till ungerfär 4-5 år. Han prata med socialen och även dotterns mormor.

Jag tror det är lätt för oss som kvinnor att skaka på huvudet åt männen, men jag tror vi glömmer att de inte är som oss. Vi får sen ung ålder förstått att vi ska bli mammor och ta hand om våra barn, och killarna ska bli poliser och fotbollsproffs. Vi kvinnor tar lätt på oss rollen och styr och ställer i hemmet, det är vi som bestämmer vad som ska ätas, vad barnen ska äta, vad barnen ska ha för kläder, hur dom ska uppfostras osv osv. Så jag tror inte att det faller sig lika naturligt för karlarna att klara allt själv vid en ev. Separation.

Nu generaliserade jag verkligen och förstår att det inte ser ut så här i alla relationer men det verkar generaliseras ordentligt i den här tråden hehe

Vad gäller min man så stöttar jag honom och inte nödvändigtvis hans beslut, men jag försöker ändå förstå honom.

Vad menar du hade vart ett alternativ då? När mamman talade så illa om oss att dottern inte ville vara här? Vad skulle man gjort?

Han borde ha kämpat vidare. Om han absolut inte fick träffa dottern så borde han sett till att skicka brev, ringa...bara fortsätta insistera på kontakt. Även om mamman kanske kastar breven och inte svarar i telefonen. Någon gång borde något nå fram till barnet. Han borde ha verkligen visat dottern att han inte övergav henne, att han ville vara där för henne. Han borde ha hållit kvar kontakten med hennes skola, bett om information, gått om och om till familjerätten...han borde alltså ha gjort allt som du och jag hade gjort för våra barn.

Det vet jag faktiskt inte, dels var det många år sedan och minnet är inte i topp, men han sökte enskild vårdnad och hade tät kontakt med social osv för att få ensam vårdad. Men det gick inte alls. Så han gav upp.

Precis, jag ville bara berätta hur det var för oss, ur min vinkel men kan tyvärr inte svara på allt, hur och varför då det inte var jag som gjorde valen.