Min dotter blir orolig när bonus är här

Någon som är här halva tiden är inte riktigt 100% del av familjen och den delen som gör att det skaver i familjen. När det bara är vi fyra funkar det utan problem och vi fyra är ju en familj på heltid. 

Så allt ansvar läggs på en treåring? Moget?

Där visar du ju tyvärr exakt vad du känner för bonusbarnet: han är den del som gör att det skaver och han är inte riktigt en del av familjen.

Kanske blir det mindre skav om du får honom att känna sig som en fullvärdig medlem av familjen.

kanske behöver ni dra ner på er egentid den veckan han är där. 

Kanske behöver ni som föräldrar fördela er tid annorlunda, dedikera 15 min till varje barn och gör något bara ni. 

Kanske behöver ni korta ner tiden, han är bara 3,5 år, många barn uppemot 6 år har svårt för varannan vecka-upplägget.

Det finns många saker ni kan prova som kan hjälpa, men först måste du vara öppen för att testa dem och du måste släppa in pojken i familjen ordentligt och sluta skylla på honom. 

Sorry, men vilken unken syn på din partners barn. 

nej pojken kanske inte är där 100% men han är en del av er familj ändå. men du verkar tycka det mest är besvärligt och att det rubbar er egna lilla harmoni. Ett  tips för framtiden, bli inte ihop med någon som redan har barn sen innan och framför allt inte ett så pass litet barn Och du inte är villig att välkomna det in som en likvärdig familjemedlem. 

men för att lösa ert problem nu så får du ställa krav på din partner att han ska vara hemma och ta hand om sin son de veckor sonen är hos er och avlasta med det gemensamma. 

Tja, ansvar och ansvar. Behöver ju inte vara någon fel eller ansvar. Bara ett faktum att situationen är jobbigare de veckorna han är här.

Typ lika unket som att lägga allt ansvar och all skuld på mig bara för att jag råkar vara bonusmamman. Hade jag uttryckt mig liknande kring mina biologiska barn hade ingen brytt sig. Men fortsätt lägg skuld på mig ni, det berör inte mig för jag vet att det inte är sanningen. Men ni får gärna fortsätta om det får er att må bra. Underhållande att läsa hur trångsynta många här är.

Men förstår du inte att ni vuxna i familjen har ansvar för hur barnen mår?

Fast det är ingen som lägger skuld på dig men du är den vuxna, han är 3,5 år gammal. Du har fått många bra tips men du verkar ha startat tråden, antingen för att provocera, för att få höra att du har rätt eller så är du mamma till en 3,5 åri g som du upplever lever i en dysfunktionell familj när han inte är hos dig. Om du är på riktigt så visa att du är vuxen och ta ditt ansvar ihop med pappan och få sonen att bli en del av er familj! 

Hade du uttryckt att ditt biologiska barn inte var en riktig del av familjen hade vi undrat om du fått en förlossningsdepression eller liknande...

Sluta lägga skuld på en 3-åring och försök se familjen utifrån så du kan analysera eventuella brister och hur ni gemensamt skall åtgärda det.

Det är väl ingen som har lagt ansvar för din sambos barn välmående på dig? Det är väl snarare ganska unisont här i tråden att din sambo behöver steppa upp och vara en mer närvarande förälder. Och även du mot din dotter de veckor som sonen är där.

Det är inte heller någon som skriver att ni ska hålla barnen i händerna 24/7. Men jag tex påpekade att eftersom att din dotter tydligt uttrycker behov av din närvaro vid läggning så bör du se till att ge henne den. Ni får gå på gymmet på morgonen, lunchen eller efter barnen somnat istället om det nu absolut är gymträning som måste göras. Gör läggtiden till en "helig tid" för barnen att få vara med sina föräldrar (och om yngsta barnet fortfarande är vaken vid den tiden så skjut lite på läggtiderna så att de äldre barnen inte lägger sig exakt samtidigt).

Jag har också tydligt skrivit att det här inte är ett bonusfamiljsproblem utan ett som likaväl hade kunnat uppstå i en kärnfamilj. 

Ni verkar båda två sätta era behov framför barnens. Med 3 barn under sex år får man nog räkna med att inte kunna hänga på gymmet utan istället springa en runda i närområdet för kondition och träna i vardagsrummet för styrka.