Ska man känna såhär efter kuratortiden?

Jo det är helt sant. Men en del saker som sägs gör att jag blir lite obekväm. Han berättar om egna erfarnheter och försöker dra paraleller till sitt liv. Jag blir obekväm och han säger saker som "varför ska du ta ansvar för att andra mår bra?" i situationer där det enligt mig är helt rimligt (min farfar har pajat knäet och kan inte lämna hemmet. Släkten har turats om att åka upp o köpa mat åt han). Det är något jag VILL göra men det är som han lägger ord i munnen och sen får jag sån jävla ångest över att jag inte stod på mig så nu speglar han mig som mer ångestladdad än jag är. Och det i sin tur leder till att jag övertänker och får ännu mer ångest. 

Han har också en attityd som är "ja så är ju livet..". Som att mina tankar är löjliga. Och nån gång sa han att jag skulle skärpa till mig. 

Usch, nä funderar på att byta. 

Psykologer har ett mer professionellt sätt tyckte jag. Där fokus var på MIG och inte höra deras livshistorier.