Hur slutar man sakna förr i tiden?

Googla empty nest syndrome och skaffa dig lite nya intressen.

Det löser sig! 

Ja, jag känner ofta så nu tyvärr. Är över 50 och känner att tiden går allt fortare. Jag har aldrig haft ett förhållande, skaffade aldrig barn, bara legat med en. Sörjer allt jag gick miste om när jag var yngre och mer viril, hade snyggare kropp. Jag borde ha fått ligga mer. Leka av mig.
Men det är som det är. Jag brukar trots allt hitta nåt nytt att se fram emot. Man ska nog vara tacksam för att man lever. Snart vår och då får man se fjärilar igen, kanske fina rådjur 

Jag kan också känna saknaden. Dock är det ju rätt meningslöst, för den tiden kan man inte få tillbaka. 

Jag kan också tänka att fy tusan vad tiden går fort! Den bara rusar iväg och här står jag och stampar på samma fläck! 

Jag anser att jag får välja, gräma mig över det jag inte har gjort och sakna en tid jag inte kan få tillbaka eller försöka leva här och nu och glädjas åt det jag har nu. 

Jag har börjat med en del hobbys så som linedance, virkning, lära mig nytt språk osv. 

Jag ägnar mig åt sådant jag tycker om och har tät kontakt med mina barn via telefon och vi äter middag ihop regelbundet, minst en gång i månaden men ofta en gång i veckan. (När det blir en gång i månaden är det för att barnen har arbeten som ibland för dem utomlands eller till andra delar av Sverige på ett par v)

Du är inte ensam i att ha de känslorna. Jag kan ofta längta tillbaka till min egna barndom. Många personer som finns i minnena men inte fysiskt längre. Ja, mycket var bättre förr. Jag försöker att tänka på att stanna upp minst några ggr per dag, ta in alla intryck och glädjas åt att jag finns kvar och att många i min närhet också gör det trots allt. 

Jag kommer ihåg i en kurs, (tror i sociologi) där vi pratade om just föräldrar och deras barn som flyttar hemifrån. Det är en förlust av en roll som man "tappar" men samtidigt byggs nya roller utifrån din nya situation. Kanske känner du sorg över att barnen har/och kommer flytta, men samtidigt så börjar ju ett nytt spännande kapitel för dig - där du kan lägga ner mer tid på just dig och vad du tycker är roligt och meningsfullt. 
Hitta intressen, åk utomlands, ja utforska livet. Du är bara 48, finns massor kvar att utforska. 

Varför känner du så där, är väl en viktigare fråga?
En tanke är att tomheten alltid funnits där, men att du under 19 år fyllde den med något annat - dina barn.
Det är i sig ingen dålig utfyllnad. Men problemet är nödvändigtvis inte det du har för ögonen, att det är dina barn som försvinner ut i sina egna liv, utan att det fanns där redan innan.

Engagera dig i någon ideell verksamhet där du hjälper människor och träffar människor. 

Jag känner lite som du TS, men jag har inga barn och ingen partner. Jag är 40 och undrar vart tiden har tagit vägen. Känns som att livet bara rinner ifrån en. 

Varför inte gå en utbildning och sadla om? Det kommer ge dig en känsla av nystart och ge dig nya livsupplevelser.

Som andra har skrivit tidigare så är det faktiskt upp till dig att aktivt välja hur du vill må. Ja, det låter kanske konstigt, men så är det! Positivitet skapar placeboeffekt.

Se det inte som något som tar slut, se det som en möjlighet för något nytt!

Ta lite tid att fundera på vad du vill/behöver ägna den nya tiden till. Kanske skaffa ett husdjur? Ny hobby? Ny utmaning med träningen? Säg till dina barn att du blivit lite sentimental och att du saknar dem, gå på middag ihop. 

Se till att använda din tid till något nyttigt/vettigt som du får ut något av, slösa inte bort den lilla tid du har kvar med att deppa, då blir detben nedåtgående spiral och dunmår bara sämre. 

Jag gillar inte förändring och nya kapitel i livet, så jag behöver tid att ställa om och tänka till, men när jag har gjort det och hittat något att fokusera på brukar det gå jättebra! 

Jag ältar själv gammalt, och kan ofta sakna barndomstiden. Ibland gråter jag när jag ser barn, det är en känsla som kommer över mig. Jag minns hur det var när jag var barn, och så tänker jag att de här barnen har hela livet framför sig nu. Men man minns ofta sånt med ett skimmer av nostalgi. Allt var inte perfekt då heller. Jag är låg ibland, och bitter, men sen kommer stunder då jag faktiskt ser att jag har det rätt så bra ändå. Det finns mycket fint att vara tacksam för, om man kan hitta de små guldkornen, ta vara på de små sakerna.