Mår dåligt av att min sambo har en tjejkompis

Inte om man är i en relation. Du har så konstiga, verklighetsfrämmande åsikter om allting, att jag undrar om du ljuger om ditt liv, och egentligen aldrig har haft några relationer i verkligheten?

Nu är just det här fallet så ovanligt och konstigt (båda bisexuella, har haft trekant...), att det inte är något bra exempel på dilemmat i rubriken ("mår dåligt av att min sambo har en tjejkompis"). Så jag svarar generellt, som om det skulle handla om ett vanligt gift eller samboende par.

Då tänker jag att det finns vissa "normala" regler i en kultur, som nästan alla skriver under på. I den muslimska kulturen t.ex., är det helt förbjudet att umgås med personer av motsatt kön som man inte är gift med eller nära släkt med. Det är inte bara förbjudet att umgås på tu man hand, utan även flera gifta par tillsammans, eller i ett gäng ogifta ungdomar. 

De reglerna har inte vi, och det ska vi nog vara glada för. Men det som TS beskriver går för långt åt andra hållet. Jag tror att ytterst få svenskar/européer skulle tillåta sin fru/man/sambo att umgås så mycket och nära på tu man hand, med någon av motsatt kön som inte var släkt. Det finns - i min erfarenhet - alltid lite vibbar mellan en man och en kvinna; man använder en annan röst, ett annat kroppsspråk än med en vän av samma kön. Det PÅMINNER för mycket om ett par som umgås ändå, även om de säger sig vara "just friends". Jag skulle inte acceptera det, och i vår kultur finns det absolut stöd för att förbjuda sin partner den typen av umgänge. I alla fall till den graden som TS beskriver.

Av många skäl: först finns alltid risken att det ska sluta med sex när en man och en kvinna är ensamma tillsammans, oavsett hur mycket "just friends" de är. Detta är inbyggt i oss, förr sa man att det var djävulen som frestade människor i det läget, idag vet vi att det sitter i de primitiva delarna av hjärnan.

För det andra så handlar ett äktenskap/förhållande inte bara om sex, utan också om känslomässig närhet. Då vill man inte att ens partner ska ha en massa känslomässig närhet med någon annan. Att han eller hon ska gå med sina problem och funderingar till denna person i stället för till en sjläv, anförtro henne/honom hemligheter som man inte själv får veta om, i värsta fall till och med prata skit om en själv med vederbörande. Det här kan för övrigt kännas fel även om det är en vän av samma kön, eller ett syskon. Om det blir för mycket av det och man känner sig utanför. 

En partner måste alltid kunna vara säker på att han/hon kommer först, det är väl kontentan.

Ni verkar vara flera som tolkar ord på ett autistiskt - bokstavstolkande - sätt här. Om jag förstår dig rätt nu? Om du tolkar "kan" i betydelsen "jag kan gå för jag är inte förlamad, jag kan gå ut för dörren är inte låst utifrån och min partner håller mig inte fastkedjad i väggen", så "kan" man förstås gå ut ensam och umgås med någon av motsatt kön i de flesta fallen. Men det var inte den bokstavstolkande nivån av ordet "kan" det gällde här i tråden, eller i relationsforumet generellt. 

*suckar*

Men alltså, JAG kan ju inte veta vilka regler som generellt gäller i bisexuella förhållanden. Om TS vill veta detta bör hon ringa RFSL eller kolla på någon sajt som är speciellt avsedd för HBTQ-folk. Det finns säkert något motsvarande Familjeliv, där de ställer sådana relationsfrågor och diskuterar vad som är OK. Familjeliv är inte rätt plats för det eftersom de flesta här liksom i samhället utanför är heterosexuella personer, som inte har sex med personer av samma kön. 

Nä, jag tycker nog att är man vuxen och lever i ett etablerat förhållande, med sikte på en gemensam framtid, då får man akta sig för vad man går och pladdrar med vänner utanför familjen. Inte minst finns alltid en risk för att personen pladdrar bredvid munnen, och att skvallret sprider sig i grannskapet eller vänkretsen...

Och att prata skit om sin partner är aldrig OK - eller rättare sagt: jag kan se undantagsfall där det är OK, och då menar jag en situation där t.ex. en kvinna blir misshandlad, eller där mannen misshandlar barnen eller hon är rädd för att han har ett sexuellt intresse för dem. Och hon behöver hjälp att komma därifrån. Men som sagt - det ska vara på DEN nivån, för att det ska vara OK att gå utanför sitt hem och prata negativa saker om sin man/fru/sambo. Håller man inte med om det här, så tycker jag inte att man är redo för ett förhållande. 

Fast detta kan ju inte DU bestämma åt alla andra människor. I min värld så sätter man upp reglerna tillsammans, och ser till att man är överens, innan man går så långt att man sätter fast sig med äktenskap, gemensamt boende och barn. För när man väl sitter fast med allt detta, så blir det betydligt svårare att säga "där är dörren".

Alternativet att fortsätta vara singel, och kanske ha kravlöst sex med en KK som inte kräver någon trohet - varken sexuellt eller känslomässigt - är nog att föredra om man resonerar som du. Då får man ju sex men har ändå ingen man behöver ta hänsyn till.

Om jag tänker på mina föräldrar t.ex., som var gifta i 52 år tills döden skilde dem åt. Så hade det varit helt otänkbart att min pappa skulle  ha sprungit ute på stan med någon annan kvinna, eller min mamma med någon annan man. Det hände ALDRIG. De gjorde ALLT tillsammans (eller tillsammans med mig), utom att min mamma ibland fikade med min moster, och min pappa åkte bort och jagade en gång om året, i ett jaktlag med enbart män (ja jag har sett foton). 

Jag VET inte det, men jag utgår från det, eftersom det annars skulle bli som vissa redan har skrivit här: att personerna inte skulle kunna ha några vänner alls. 

Det lugnaste är väl att aldrig ge sig in med någon bisexuell person, så slipper man oroa sig över i alla fall hans/hennes vänskaper med det ena könet...

Fast detta stämmer ju inte, i normala fall. De allra, allra flesta blir kära i någon av motsatt kön och i lämplig ålder. (Lämplig ålder ungefär: han får vara högst fem år yngre än hon och högst tio år äldre än hon. Och dessa maximala åldersskillnader gäller också bara om den yngsta parten har fyllt 21.)

VA? Det var ju HON som skrev ungefär att "det HÄR gäller, så HÄR är det". Vilket jag inte tycker stämmer med min bekantskapskrets. Där är det verkligen inte vanligt, att personer som är upptagna umgås öppet på tu man hand med personer av motsatt kön. Då skulle folk börja prata.

Googla "hederskultur". Eller gå ut på närmaste nattklubb, diskotek eller ungdomsgård och se hur många tjejer i slöja du ser där, i förhållande till antalet killar med uppenbart ursprung i den delen av världen. 

Det är väl klart att man måste vara överens om reglerna i ett förhållande? Hur skulle det annars kunna fungera? Som sagt: jag skulle ALDRIG acceptera att min man sprang ute med en annan kvinna på tu man hand. ALDRIG.