Börjar jag få en medelålderskris? Rädd för döden

Ja det är helt normalt att ha såna tankar. Mitt bästa råd (som levt med dödsångest sedan jag var 12 år gammal) är att göra det bästa av tiden. Att ordna ditt liv så du mår bra och lägger tiden på saker som gör dig lycklig. Relationer är det absolut viktigaste så umgås med barn, vänner och andra som är viktiga för dig.

Ang. jobbet.... Måste du jobba heltid? Trivs du ok med ditt jobb eller suger det riktigt mycket? Om det senare så kanske utbilda dig till något annat eller bara byta plats.

Planera in roliga saker på helgerna, sträva efter nya upplevelser, allt från att upptäcka ett nytt café eller promenadstråk till att resa någonstans eller lära dig ett nytt språk eller lite vad som helst. Håll dig fysiskt aktiv, måste inte vara mycket, någon promenad i veckan kommer man långt med, helst i naturen.

Jag förstår dig. Jag är dock en person som tror på ett liv efter (och före) jordelivet. Ändå tänker jag att om det inte är så - om jag har fel - så lider man ju inte av det. Du behöver inte lida om ditt medvetande släcks, utan då är man ju helt borta på alla plan. 

Jag tänker som du att det inte är så många goda år kvar. Jag är 53 och tänker -mig att jag bara kan räkna med kanske 15-20 aktiva år till. Efter 70-75 blir många skröpliga (även om det finns många pigga 80+are också). 

På ett sätt kan det vara en bra katalysator, en känsla som sätter igång en och pushar en till att göra de där sakerna man alltid har velat göra. Resa, skriva, måla eller vad det nu än är. 

Att skaffa livförsäkring och se till att nära och kära har det bra om det värsta skulle hända är också bra. Det har jag gjort och även skrivit testamente och fyllt i "vita arkivet" online för att underlätta för efterlevande. Jag har överlevt en hjärtinfarkt och cancer så jag har haft anledning att fundera lite mer aktivt på detta med döden och hur mitt barn ska ha det om jag går bort. Konstigt nog har det gjort mig mer positiv och jag värdesätter verkligen varje dag. För mig är resor och samvaro med mitt barn prio 1. 

Samma här... tyvärr har jag samma fobi...
Jag är också rädd att bli sjuka med cancer...

Perioder när jag känner mer oro, jag provar meditera med "mindfulness" -
den här video med guided meditation hjälper mig att slapna av och koncentrera på livet som pågår nu! 


">

Jag är vetenskapligt lagd (tyvärr i detta fallet?:P) så tror tyvärr att det bara slocknar. Man är borta helt enkelt. Kroppen har lagt av därmed de kemiska processer som driver vårt medvetande. Vilket är tråkigt, had gärna trott på ett liv efter detta. Och det är just det med att man är borta på alla plan, som skrämmer mig. Det skrämmer mig nästan lika mycket som tanken på att något skulle hända nu, i närtid, innan barnen är äldre. Jag är i princip ensamstående pappa (ingen idé gå in närmare på det), och en av barnen har hög-fungerande autism. Vet inte hur det skulle gå för dem utan mig. Men ja jag är frisk och kry så detta är bara dumma tankar.

Tror dina tankar är lika skrämmande vad man än tror på eller inte tror på. Att behöva lämna sina barn åt sitt öde innan de är redo (om de ens kan bli redo) är ju något av det värsta man kan tänka sig. Brottades mycket med de tankarna under mina sjukdomsperioder. 

Har du någon konkret person som skulle kunna tänka sig att bli gudförälder eller ha den funktionen? Ibland är det praktiska detaljer som lugnar, att man har sett över det praktiska och vet att de kommer att ha det hyfsat bra.