Ni mammor med vuxna söner...?

Beror så klart helt på vad för relation man vill ha och tänker på.

Jag har ingen direkt relation med min mamma utöver artighet och tvånget att man måste höra av sig. Inte för att jag vill eller har något utbyte av det utan mest för att det bara ska vara så.
Har aldrig haft något utbyte av min mamma på något plan. Inte ens som barnvakt/mormor.

Med tanke på min egen relation till min mamma så har jag varit supernoga med att lära mina söner att prata känslor, talat om för dem hur mycket jag älskar dem som personer - inte för vad de gör/presterar, varit noga med uppmuntran och peppning osv.
Deras far är arbetsnarkoman och har alltid prioriterat sig själv i första läget så även om de delar intressen med sin pappa (jag är väl insatt i dem också och har inga problem att hänga med) så är det till mig de kommer för att prata av sig om saker och ting då de vet att jag lyssnar och alltid finns tillgänglig - tar mig tid.
Som de själva säger: jag finns och har alltid funnits där för dem!

Äldsta vill gärna att jag följer med och köper kläder - även om han betalar själv...
Äldsta har även velat ha med mig - inte sin pappa! (vi är skilda) när han tittat på hus osv. 
Det kändes faktiskt stort för mig. Min son vänder sig till mig som mamma för att följa med på husvisning för en ev framtida husaffär. 

Jag som person är ingen "tjejmamma" och har själv aldrig gillat typiska tjejsaker - rosa, prinsessa, dockor osv, så jag är så klart supernöjd över söner!