Vårdblockad?

Jag har jobbat på en akutavdelning i tre år på ett av sveriges största sjukhus där otroligt svårt multisjuka och skadade passerar. Min lön ligger på 31.500. Jag ser lidande, blod, extrema skador och självmordsbenägna människor dagligen. Jag behöver alltid ha 10000% stenkoll på vad jag gör för små misstag kan orsaka skada eller t.o.m. död. Förutom patientkontakten är det ett berg av administrativa delar och planering och en vardag full av att göra 10 saker samtidigt med undersköterskor och läkare som konstant måste avbryta dig för att få hjälp med något. Oavsett hur jag mår måste jag hålla en stark leende fasad utåt för patienternas skull. Tidslotterna vi får för varje patient blir kortare och kortare, antalet patienter vi förväntas ta hand om ökar men ingen vill anställa fler sköterskor snarare minska på dem. Våra chefer planerar olika sätt att ta bort ssk och ersätta med undersköterskor vilket ökar vår arbetsbörda. Vi får färre resurser men förväntas producera mer. Anställer de nya medarbetare är det nästan alltid nyexade då de är billigast. Som självklart ska komma in men lättar inte arbetsbördan då de ska skolas in och saknar erfarenhet. Inskolningarna är bristfälliga och alldeles för korta, de ska snabbt stressas in som ordinarie personal vilket sänker kompetensen och ger osäkra kollegor. 

Våra möten och utbildningar tas konstant bort med kort notis. Vi tillfrågas ständigt om att jobba över, jobba heldag, jobba extrapass. Samtidigt som de tar bort fler och fler extraersättningar för detta så vi får mindre pengar. Vi passförskjuts mot vår vilja utan att bli tillfrågade flera gånger i månaden.  Spelar ingen roll att du ska på bröllop eller ta hand om barnen eller hade bokad en flygbiljett den kvällen, har du tur hittar du någon kollega som är villig att byta med dig. Du förväntas jobba när alla andra är lediga och missa julafton med familjen. Semester eller ens två timmar flex för ett läkarbesök är en pina att få. Varje dag måste vi lyfta tunga saker och dra patienter fram och tillbaka. Alla äldre kollegor försöker fly akuta delen då deras kroppar är trasiga och slutkörda. Uppstår det problem på jobbet, vilket det gör varje dag, där personal saknas på labb, några blir en timme försenade, några inte får lunch eller 8 patienter behöver flyttas på någon annanstans då en superakut undersökning precis kom in är det jag och mina kollegor som måste lösa det. Inte cheferna.

Ingen behöver eller bör tycka synd om mig. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att ta hand om patienter. Det gör mina kollegor med. Men det är ett svårt och tungt yrke och många flyr yrket, trots att de älskar det. De orkar inte.

Så att sitta och läsa dina inlägg TS, fulla av förakt och en nedlåtande attityd mot mig och mina kollegor, vård yrke och våra förhoppningar om bättre villkor.. gör mig bara trött. Det får mig faktiskt att tveka på om jag vill vara kvar i yrket, för första gången någonsin. Det känns som att bli spottad på rent ut sagt. 

Men visst, enligt dig ska jag bara vara tyst och vara glad för kanske har jag 40.000 i lön om 10 år.

Och snacket om dessa få bemanningssköterskor som tjänar 80.000 i månaden vad exakt har de för relevans? Förutom hur otroligt liten del dessa är.. Tror du det är vi fast anställda sköterskor som vill ha dessa kollegor som hoppar in extra i fyra månader med halva kunskapen (och som vi måste inskola, lära upp och som sedan bara försvinner) och över dubbla vår lön?