Ja, det kan bli så. Jag hade några sådana idolförälskelser när jag var ung. Den starkaste jag minns var för Timothy Dalton, när han var som snyggast i 38-40-årsåldern, och spelade först Mr Rochester i TV-serien "Jane Eyre" och sedan James Bond. Då var jag väldigt nere. Jag trodde faktiskt att jag inte kunde leva utan honom. Det som fick det att gå över var att jag läste några intervjuer med honom där han uttryckte sig på ett sätt om kvinnor som inte var trevligt, och även om andra ämnen.
Man får försöka påminna sig om att det inte är den verkliga personen man ser på filmduken eller skärmen. Inte ens han är lika snygg i verkligheten, utan han har fått hjälp med maskering och ljussättning och annat för att bli sitt snyggaste jag. Vissa skådespelare accepterar även bara att bli fotade och filmade från vissa vinklar, för att de är mindre snygga i andra vinklar.
Han följer även ett manus, d.v.s. i verkligheten skulle han med all säkerhet inte kunna komma på så kvicka repliker själv. Slagsmåls- och svärdsscener är regisserade, så att han alltid ska vinna. Och han har studerat in precis hur han ska göra med minspelet, rösten o.s.v. för att kvinnor ska svimma. Det är inte äkta.
...med detta sagt så vet jag att det är jättesvårt ändå. För man har ju den där tanken att ÄVEN om idolen har studerat in precis vad han ska säga och göra och vilka miner han ska göra och hur han ska modulera rösten, så att det ska få maximal effekt... så skulle inte den där killen på jobbet eller i parallellklassen eller granngubben, som är intresserad av en, kunna lära sig detta på hundra år. Han skulle ALDRIG kunna ha den effekten på ens känslor. För det måste ÄVEN finnas något där som är medfött, något som inte andra har, och som har gjort att han blivit känd från början och fått dessa chanser att medverka i filmer o.s.v..
Idag blir jag inte längre kär i hela personen på det sättet, utan jag inser att det är en begränsad upplevelse när jag t.ex. lyssnar på en opera och känner hur tenorens röst får mitt hjärta att smälta. Jag ser det som att jag blir förälskad i rollkaraktären bara den här stunden som operan varar - jag börjar inte längre googla på sångaren för att hitta fler bilder och läsa om hans privatliv. För jag VET att det inte har med varann att göra. Eller - inte mycket i alla fall.
