• Anonym (ensam)

    Ni med deprimerade partners - prata av er?

    Hur ser vardagen ut för er? Hur orkar ni? Kan ni prata med er partner eller blir ni utestängda från deras känslor? Hur gör ni för att mäkta med själva och kunna gå vidare, medan den andra står mer stilla?

    Jag vill inte ta på mig för mycket, men han är ju för jösse namn min man. Klart som tusan att det påverkar mig. Han är problemägaren, men jag då? Jag står vid sidan av, men är ändå utanför...

    Finns det någon här som vill prata av sig på andra sidan så kanske vi kan underlätta för varandra och finna mer styrka tillsammans?

  • Svar på tråden Ni med deprimerade partners - prata av er?
  • Anonym (ledsen anhörig)

    Jag vill bara skriva av mig. Har ingen att prata med om det. Jag skäms för det trotts att det är inte jag som är sjuk.

    Sambo är deprimerad många år tillbaka. Får behandling går på samtal. Vi har barn. Nu är han sjukskriven pga han mår sämre.

    Nu till saken. Han är så j...a elak när han mår dåligt. Jag gör allt, verkligen. Han behöver inte lyfta fingret han får sova så mycket han vill för att han inte orkar. Visst har jag blivit mer irriterad i sista tiden men jag kan bara inte tåla hur mycket som helst. Jag säger fula saker och skäms för det men det bara liksom kommer ut. Gränser finns det för alla. Vi har ingen fysisk kontakt längre inte ens en kram. Han sårar mig ,han hånar mig. Jag är så ensam. Jag gråter varje dag men det vill jag inte för sonens skull. Han är det enda som håller oss tillsammans känns det som. Det gör så ont det hela. Att man har sjunkit så lågt själv. Vet varken in eller ut. Vet inte ens om jag har känslor kvar för han- det hade jag för 1 månad sedan. Kan det försvinna bara så? Och julen närmar sig. Jag dör lite för varje dag känns det som.

  • Anonym (Yes)
    Anonym (Kvinna72) skrev 2014-03-12 18:06:24 följande:

    Hej Jag tror att min man är deprimerad fast han vill absolut inte gå och prata med någon eller få medicin. Vad tror ni är han deprimerad? * Han känner ingen glädje för något längre * Han sover jättedåligt vaknar många gånger varje natt och flera timmar innan väckarklockan ringer. * Hans muskler rycker när han väl sover * Han är precis tom på energi * Han är uttråkad * Han är glömsk Det här är bara några saker jag räknar upp, han vet tex inte om han älskar mig längre efter 26 år, men han vill vi ska leva ihop.... Frågar man honom något så svarar han vet inte. Han har vantrivts på sitt jobb i så många år har väldigt höga krav på sig själv går till jobbet även fast han är sjuk tex. Jag vet snart inte längre om jag orkar det går runt i mitt huvud , han kanske är missnöjd med vårat äktenskap? Han vet ju inte om han älskar mig länge. Kan man bli deprimerad av jobbet så att man tappar allt? Vad tror ni är han deprimerad?


    Jag blev deprimerad av mitt jobb, jag var också på jobbet...jag var svårt deprimerad, kunde inte ens prata. Varit sjuk rätt länge nu! Han kanske ska ta en time out och se "nyktert" på sitt jobb. I början när jag varit sjukskriven i en månad, så kändes det knäppt att inte vara på jobb o hade jättesvårt att acceptera sjukskrivningen. Nu är det mkt bättre.
  • Hampus80
    Anonym (ledsen anhörig) skrev 2015-12-05 20:02:12 följande:

    Jag vill bara skriva av mig. Har ingen att prata med om det. Jag skäms för det trotts att det är inte jag som är sjuk.

    Sambo är deprimerad många år tillbaka. Får behandling går på samtal. Vi har barn. Nu är han sjukskriven pga han mår sämre.

    Nu till saken. Han är så j...a elak när han mår dåligt. Jag gör allt, verkligen. Han behöver inte lyfta fingret han får sova så mycket han vill för att han inte orkar. Visst har jag blivit mer irriterad i sista tiden men jag kan bara inte tåla hur mycket som helst. Jag säger fula saker och skäms för det men det bara liksom kommer ut. Gränser finns det för alla. Vi har ingen fysisk kontakt längre inte ens en kram. Han sårar mig ,han hånar mig. Jag är så ensam. Jag gråter varje dag men det vill jag inte för sonens skull. Han är det enda som håller oss tillsammans känns det som. Det gör så ont det hela. Att man har sjunkit så lågt själv. Vet varken in eller ut. Vet inte ens om jag har känslor kvar för han- det hade jag för 1 månad sedan. Kan det försvinna bara så? Och julen närmar sig. Jag dör lite för varje dag känns det som.


    Hej!

    Jag har det väldigt likt är sjukt jobbigt, tjejen har nu varit sjukskriven i 2 år och orkar inget.

    Gör väldigt mycket hemma och lämnar barn och jobbar och lagar mat osv.

    Vet inte vad jag ska göra!

    Vi har ingen nära kontakt hon sover med barnen ibland jag blir bara mer och mer grinig men bara hemma.

    Känns som vi håller ihop för barnen och hennes skull hon klarar sig inte själv.

    Vad fan gör man?

    /Hampus
  • Flisan79
    man73 skrev 2012-11-23 14:15:04 följande:

    Hej


    Jag är helt slut o orkar snart inte mer. Jag sökte på nätet för att hitta personer i liknande sits, och fann denna länk. Hoppas på att kunna få lite stöd o råd, kanske ge lite också.


    Jag är gift sedan 7 år tillbaka och har två barn 3 & 6 år. Innan vi gifte oss så åt hon anti depressiv medicin. Allt var frid o fröjd, sedan ville hon sluta o jag har alltid velat stötta henne i sina beslut. Hon har under dessa 7 år gått till o från på medicin, men när hon inte gör det så är hon så nere o deprimerad. ( kunde även ske när hon åt medicin). Ångest attacker m.m. ja ni vet hur det kan vara. Man har många gånger fått brotta ner henne då hon blir alltför våldsam. Ena dagen kan allt vara frid o fröjd, medans nästa är ett rent helvete. Då hon mår dåligt får man göra allt, hämta-lämna barn, ja allt som hör hushållet och med barn att göra. Jag hinner inte med mitt jobb, får ta ledigt för att ta hand om henne. Då hon mår bra så försöker hon att komma till rätta med sin depression, hon har provat allt känns det som hon har ändrat kost, gjort ett par hårmineral analyser, homopath medicin. Röntgenbehandlingar, psykologer m.m. så hon försöker verkligen, men det fungerar ändå inte. Hon vägrar äta medicin igen då hon är insatt i dess innehåll.


    Äldsta barnet märker mer o mer o ser mer o mer hur hon mår. Även ibland när hon fått utbrott. Vi försöker dölja det för dem. Trots att kärleken håller på att dö ut så vill jag inte lämna henne, hon skulle aldrig klara att leva själv. Jag har hela tiden hoppet på att hon ska må bra och det kommer att bli bra, men nu börjar jag inse att så kommer det inte att bli, det har varit så här i 7 år och jag orkar inte mer. Då jag läst eran tråd så ser jag att en del försöker att dela lite ert boende, fungerar det bra? Jag är nog lite för snäll många gånger och jag blir lidande av det. Hon fick åka iväg en vecka för att vila upp sig lite, och det var riktigt skönt för mig, även om jag fick ta barnen, och sköta hemmet m.m.


    Ibland känns det som du har det Aroline, hon tycker att hon bara förstör och att jag har det bättre utan henne, och så kan jag nog känna ibland, men skulle inte kunna göra det, för det är inte vad hon vill egentligen, o hon skulle inte klara av det.


    Vad menar du med att hon vägrar medicin pga att hon vet dess innehåll? Vad menar hon med det och vad syftar hon på?

    Personligen tycker jag det är hennes plikt som mor och partner att om så äta gift. Om det nu hjälper.

    Skriver mer om min situation senare.
  • Anonym (ledsen anhörig)

    Vi har ingen nära kontakt hon sover med barnen ibland jag blir bara mer och mer grinig men bara hemma.

    Känns som vi håller ihop för barnen och hennes skull hon klarar sig inte själv.

    Vad fan gör man?

    Ja usch samma här. Han sover i ett annat rum för att behöver alla sovtimmar. Jag har nätterna (också) själv. Saknar närheten och allt vi hade en gång i tiden. Men som det ser ut just nu det kan man bara glömma. Vet ju inte ens om det hade varit lönt att försöka när det är så himla jobbigt mellan oss. Samtidigt lite uppskattning hade varit välkomnad.

    Julen var en stor besvikelse den med.

    Som du säger.vad fan gör man?

    Jag hoppas varje dag att saker förändras.

  • Hampus80

    Ja man hoppas ju på förändring varje dag.

    Men det är nästan en besvikelse varje dag man kommer hem från jobbet, försöker ändå hålla humöret uppe men det är tungt nu.

    På helgerna sover hon bort hela förmiddagarna så det händer nästa ingenting på helgerna.

    Frågan är hur länge man orkar innan man själv är sjukskriven utbränd och deprimerad?

  • Anonym (ledsen anhörig)

    Jag förstår dig fullständigt. Jag känner samma sak och ställer samma frågor. Jag tänker så: jag måste hålla mig uppe får inte bli sjuk.

    Jag försöker göra aktiviteter med sonen, träffa folk ( även om det är mycket krävande ibland) då mår jag bättre det märker jag. Nu är ja fortfarande föräldrarledig så tiden har jag för det. Är jag ute från den negativa omgivningen då känns det lättare.

    Jag vet att det hade varit rimligast att gå i skilda vägar men det är inte så lätt. Just för att hoppet om förändringen finns där . Det är inte lätt att va leva med någon som är psykisk sjuk. ????

    Vad gör du/ni på helgerna då? Gör ni absolut inget tillsammans?

  • Hampus80

    Håller med, känns mycket bättre när man är hemifrån jobbet eller nått liknande.

    Jo försöker att hitta på saker med barnen på helgerna men det blir nästan alltid bara vi.

    Sen finns det saker att fixa hemma med städning och ta hand om huset mm så att man har att göra iallafall.

    Tyvärr inte ihop med frun.

  • Arg och uppgiven

    Jag vet inte var jag ska ventilera ur mig.

    Varit tillsammans med min kille i 1 år nu.

    Tog ca 2 månader så börja han må dåligt och börja berätta om sin hem situation, om föräldrar och sin uppväxt. Jag i min tu tabba mig i förhållandet så hans tillit försvann helt för mig, sen i somras har de varit otaliga många sömnlösa nätter då han bara klankat ner mig mig för de jag gjort och jag har bett om förlåt. I höstats var de som bomben brast, han hota med att ta livet av sig och hotet blev sanning.

    Hittade honom halvt medvetslös i mitt egna hem, han fick hjälp just då. Han äter antidepressiva men senaste 1,5 månad har han hotat nästan varje dag att han ska ta livet av sig om jag lämnar honom. Han säger att de är jag som står med hans liv i mina händer och att de är jag som bestämmer hon ska dö eller inte. Jag har ordnat läkar och psykolog tid åt han, ser till att han äter sina mediciner jag försöker hålla ihop honom. Här i dagarna tvinga jag in han i bilen och ner på psyk vartt nya tabletter och psykolog tider. Men jag orkar knappt nåmer nu, jag får höra hur dålig jag är, att jag inte bryr mig om han, att jag ska ha dåligt samvete att jag är diverse grejer. Han ser bara sig själv och jag har knappt nån energi kvar. Jag vet att folk säger: lämna han de är tomma hot" men de är de inte! Jag vill att han ska förstå varför inte förhållandet funkar, jag vill att han ska förstå att jag också mår dåligt men han säger att jag sviker han när jag åker hem (vi bor i varsin lgh) men förstår inget och jag vet inte hur jag ska orka.

  • qwertyu

    Jag tror dock inte på att ställa något ultimatum, eller förklara att beteendet påverkar andra. En deprimerad människa verkar inte bry sig helt enkelt, dom förstår inte sunt förnuft som oss friska. Det spelar dom ingen roll hur deras man, fru eller barn för den delen påverkas, dom bryr sig inte. Mer egoistiska varelser än en deprimerad människa får man nog leta efter.

    Tips eller idéer hur man skall bete sig mottages gärna.

  • Hampus80

    qwertyu:

    Tyvärr har jag inget svar, letar också efter ett svar eller lösning på hur man ska gå vidare.

    Arg och uppgiven:

    Har jag inte heller något svar till tyvärr.

    Väldigt svår sitts du sitter i hoppas det löser sig.

    Du kanske ska följa med till psykologen och säga vad du känner!

    /Hampus

  • Anonym (Viktor)

    Vill bara börja med att säga tack, så skönt höra att det finns fler i samma situation som känner precis samma saker. Att känna sej maktlös och ensam när man försöker stötta sin partner som lider av depression.

    Det som jag lider mest av är bekräftelse på att hon faktiskt älskar mej, att den finns en anledning att fortsätta. I normala fall känner man sånt genom närheten och sex. Vi har varit sambos i 1,5år och under den tiden har vi haft sex en gång. Den gången var det hon som bestämde att vi skulle ha sex, jag har försökt flera gånger ta initiativ till sex men alltid blivit avvisad. Vi har pratat om det flertalet gånger och jag har föreslagit all möjligt slags sex/närhet men bara blivit avvisad. Nu har det gått så långt att vi har ytterst lite fysisk närhet. En godnatt puss som jag alltid tar initiativet till men ingen kroppskontakt. Annars får hon ångest för att hon inte har nån sexlust. Det här får mej ifrågasätta om det finns nån anledning fortsätta? Vill inte leva hela mitt liv utan sex. Är väldigt nerbrytande. Trivs oftast i hennes närhet och det är mitt första stora förhållande så det är en stor grej. Men börjar tvivla på att jag känner kärlek när man inte får nånting tillbaka.

    Skulle hemskt gärna vilja höra nån sk solskens historia från någon av er alla som skrivit på denna tråd, hur ni har fått orken att fortsätta för att sen hitta tillbaka till varandra och byggt upp kärleken och ett fungerande sexliv tillsammans?

  • Anonym (hjälp)

    Hej! Bra tråd, skönt att det finns fler i min situation. Min pojkvän är deprimerad & har stängt in sig totalt. Han fick panik & skulle göra slut för några veckor sedan, men så när vi hade pratat insåg han att han vill försöka ändå. Sen dess har tankarna om ?att han inte kan va i en relation? varit i hans huvud varje dag, hela tiden. Han försöker att inte agera på de då han vet innerst inne att han älskar mig & inte vill vara med någon annan. Jag har nu gett honom utrymme, sagt att jag inte kontaktar honom förens han är redo och att jag älskar honom. Nu har det varit tyst i två dagar, men han har precis börjat processen hos psykolog så hoppas på att det inte är så föralltid. Jag älskar honom SÅ mycket och vill verkligen inte göra slut när jag vet att han egentligen vill vara med mig.

  • Mctiger

    42årig man här. Två barn där båda har adhd, kämpar dagligen att få dem till skolan. Heltidsjobb själv, relation med barnens mor sedan 20år där hon mer eller mindre varit sjuk psykiskt hela tiden. Eskalerat sista 1,5åren. Varje dag är en kamp att finna kraft och beslutsamhet för ett steg till framåt. Att fatta beslut om vad som är bäst för barnen, min kvinna(och sist mig själv själv.. ) är inte lätt när allt rullar på och ska administreras hela tiden. Så, förstår er situation 💙

  • killesnart43

    Jag har typ nu efter ett långt förhållande vaknat till.Brukar vara klarsynt men inte här.Det är inte förrän på dem sista åren jag tänkt hade vi inte mått bättre ifrån varann.Man vet vad man ska förrändra ju .Varför fortsätter man o tror det ska ändras när man ser ett återkommande mönster.Dras man för att göra det för att man inte vill såra den andra medans man skiter i hur man själv mår.När grannar tom säger hackar hon alltid på dig så.Varför bagatalicerar man o nästan försvarar henne.NÅGON SOM KÄNNER igen sig.Där är säkert många som idiotförklarar mig men det kan det vara värt någon som känner igen sig.Men desto mer jag skriver o tänker jag kan det bero på jag har en smärre deffekt min sk ADHD som gått över till ADD.


    Destruktivt känslo bergodalbana förhållande
Svar på tråden Ni med deprimerade partners - prata av er?