Jag är så ensam

jag vet precis hur det känns. Nu har jag några enstaka vänner och bekanta, men det är ingen som föreslår att vi ska göra något på helgen, eller så, och tidigare har jag varit mycket ensammare, utan någon att prata med alls.

Har inte så mycket att säga, mer än att det är vanligare än man tror! Det är synd att det är så tabu att prata om det, och att man "ska" ha tusen vänner. Det gör ju själva ensamheten jobbigare när man också känner att man skäms över den.

Jag är också ensam. Det finns människor omkring mig, om jag vill, men de är liksom vänner till min sambo om man nu skall vara sådan. De ringer ju inte för att prata med eller träffa mig.

Ensamhet är faktiskt himla vanligt. I senaste numret av Amelia finns en artikel om just detta för uppenbarligen är det folk runt trettio som är mest ensamma.

LaternaMagica - var bor du?

Hej! Har du funderat på att gå i terapi och ta itu med problemen? Terapi är fantastiskt! Har själv gått i 10 år från och till!

Du skriver att relationerna dör ut, hm.... ibland så måste man ta tjuren vid hornen, och kämpa lite till, om man vill umgås med ngn! Ge inte upp så lätt, man är alltid två i en relation eller fler. Det handlar om att ge och ta , och ibland så kanske man få höra av sig mer till sina vänner....

I ditt brev låter du jätte ledsen och uppgiven! Men du måste börja ta ansvar för ditt liv, du har ju bara ett! Och väljer du att livet skall fortsätta så här eller vill du ha förändringar.... Sen tror jag att du inte utsrålar så mkt energi just nu.... Sånt kan folk läsa av, det är inget som lockar.
Med det vill jag säga att du måste samla dig, komma på vad du vill med ditt liv, ta kommandot över ditt liv! Bli stark och få bättre självkänsla samt självförtroende!

Det finns så mkt mer i livet...

Önskar dig lycka till, och kom ihåg att du bara har ett liv. Hur vill du att ditt liv skall vara? När du kommit på det , så är det bara att börja jobba för det!

TS, det kanske låter lite "töntigt" men har du kollat upp olika kurser, typ matlagning, dykning, silversmide eller något annat som intresserar dig?? Att hitta männisor med samma intresse kan ju utvecklas till något bra och hållbart.

Är också ensam men inte som du ts...jag har inte tid med att hålla vänskapen i liv, har två småbarn och sällan vi har barnvakt.

Min man däremot har många vänner som kommer hit då och då och han hittar på saker med dom.
Jag har tappat mina vänner...och det är trist då man är sugen att gå och fika eller behöver småprata lite med en väninna.
Min allra bästa vän flyttade från stan innan jag träffade min man...saknar henne så mycket.

Men nu när jag väntade andra barnet så fann jag andra mammor här i stan via FL och vi har träffats då vi var föräldralediga...men nu jobbar alla och jag är arbetslös.

jag är åxå ensam..flyttade från familj o vänner i bollnäs till min kille här  nere i sthlm.. och här känner jag ingen det är oerhört jobbigt.. har försökt ta kontakt med folk här nere men det rinner liksom ut i sanden.. nån som vil ses? kram.

Så kan det vara! Vi är väl inte alla av samma typ eller hur? I ditt fall verkar det som om du är ett oberoende självständig person som inte behöver något fast förhållande överhuvudtaget medan för någon annan kan det likväl vara en fråga om liv och död. Varför vännerna bara dör ut vet jag inte! Vissa är okonventionella nog för att deras knasighet skrämmer bort mer konventionella typer.

Jag har då inte många vänner själv men det beror på min tjurskalliga men härligt behagliga personlighet då. Inte alla vet vad dom vill av livet egentligen men det vet jag och därför tar dom flesta avstånd tror jag.

För att inte känna sig ensam så måste man hitta tryggheten inom sig!

För kände jag mig oxå så ensam, men jag tog tag i det och mitt liv! Jag valde att ha en roligt liv, med många vänner: Dock är det ett jobb i sig , för att inget kommer gratis! Allt handlar om balans, om att ge och ta!

Ni som känner er ensamma, ta steget ut, ge inte upp, hitta tryggheten och självkänslan, börja tro på er själva, hitta själförtroendet!

Allt går , bara man vill!

Hej TS

Det skar i hjartat nar jag laste ditt inlagg. Kanner igen mig i dina tankar. Jag var fruktansvart ensam innan jag traffade min man, som har valdigt manga vanner, och hade aldrig nagon att hitta pa nagot med - var ensam pa midsommar och firade nyar med familjen... Som nagon sa ovan ar det ju inte heller samma sak med mannens kompisar, man vill ha egna. Det ar saaa svart att skaffa nya vanner i "var" alder (jag blir 30 i ar).

Nu bor jag i England med min man och har inga egna barndomsvanner. Har fatt en del nya vanner har, men dels bor alla sa utspritt har och dels tar det tid att fa en riktig, stark vanskap med nagon. Ibland kommer ensamhetskanslan over mig. Men det har klart blivit battre sen jag blev tillsammans med min man.

Jag tror ocksa att terapi kan vara nagot for dig. Det galler att tro pa sig sjalv och fa battre sjalvkansla. Nar man mar sa daligt som du gor nu ar det nast intill omojligt att skapa och behalla relationer. Jag har haft angest i manga ar och under den tiden skapade jag inga nya vanner alls.

Jag pratar garna mer om du vill! Det ar djavulskt att kanna sig ensam. Kramar!!!