Jag är så ensam

Hej TS

Det skar i hjartat nar jag laste ditt inlagg. Kanner igen mig i dina tankar. Jag var fruktansvart ensam innan jag traffade min man, som har valdigt manga vanner, och hade aldrig nagon att hitta pa nagot med - var ensam pa midsommar och firade nyar med familjen... Som nagon sa ovan ar det ju inte heller samma sak med mannens kompisar, man vill ha egna. Det ar saaa svart att skaffa nya vanner i "var" alder (jag blir 30 i ar).

Nu bor jag i England med min man och har inga egna barndomsvanner. Har fatt en del nya vanner har, men dels bor alla sa utspritt har och dels tar det tid att fa en riktig, stark vanskap med nagon. Ibland kommer ensamhetskanslan over mig. Men det har klart blivit battre sen jag blev tillsammans med min man.

Jag tror ocksa att terapi kan vara nagot for dig. Det galler att tro pa sig sjalv och fa battre sjalvkansla. Nar man mar sa daligt som du gor nu ar det nast intill omojligt att skapa och behalla relationer. Jag har haft angest i manga ar och under den tiden skapade jag inga nya vanner alls.

Jag pratar garna mer om du vill! Det ar djavulskt att kanna sig ensam. Kramar!!!