Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Kan ni prata med era vänner och familj när ni är deprimerade? Jag känner att jag inte kan det. Jag har alltid mått dåligt, och folk har alltid vetat det. De har nog tröttnat rejält vid detta laget. Jag vill inte heller att folk ska se mig som den där deprimerade tjejen.

Men samtidigt känner jag mig såååå ensam när jag mår dåligt. Vill bara gå och gråta ut till någon och låta dom ta hand om mig. Men det går inte. För ingen pallar att göra det år ut och år in. Mina bra perioder är så få och korta. Depressionerna tar över allt. Jag tvingar mig själv att fejka att jag är glad så långt det går. När det inte går mer så drar jag mig undan totalt. Det har varit så det senaste året, har inte alls deltagit i det sociala livet. Så folk har gett upp.

Det hjälper inte att min läkare är katastrof-dålig och förminskar det jag känner. Som att det är helt normalt, att alla mår så här så jag är bara tramsig och känner efter för mycket. Vågar inte ens berätta för henne att jag mår dåligt igen, är rädd att hon ska ta lamictalen ifrån mig då och strunta i mig helt. Hennes diagnos är "kanske bipolär". Om hon tror att lamictal inte hjälper så kommer hon ta bort den diagnosen, och inte prova några andra bipolär-mediciner. Men Lamictal hjälper mycket, detta är första depressionsepisoden på länge, och kom när min hypomani försvann.

Hej hej tråden. Första gången jag kikar in här.

Nervös...

Jag har äntligen  tagit tag i det här nu!!! Har vetat i många år att jag antagligen är bipolär men söker bara hjälp i dpressionsperioderna och sen när jag blir manisk får jag för mig att jag mår JÄTTEBRA och hjälp är det sista jag behöver lixom hahaha så jag bryter kontakten med psyk då. Detta har hänt hur många gånger som helst och de byter personal hela tiden och ingen tycks fånga upp att jag har det här beteendet...!

I våras gjorde jag en rejäl utredning där jag blev diagnostiserad med ett antal personlighetsstörningar och det bestämdes att jag skulle börja medicinera för bipolär men jag ammade så det fick vänta och sen ....ja sen gick jag in i en manisk period och sket i att gå på tiderna jag fick. Nu ringde jag själv i december och förklarade hur allt ligger till och varför det blir som det blir. De fattade och jag fick en tid nu i januari till läkaren så om en vecka ska jag dit och få medicin.

Har en bipolär syster också. Både hon och jag har till största delen depressiva perioder så de maniska perioderna känns mest som ett välkommet avbrott där man äntligen får känna lite lycka men fallen som kommer sedan är något helt fruktansvärt tuffa.

Jag har stora förhoppningar på att medicinen ska hjälpa mig men är nervös både inför pillerknaprandet och att träffa läkaren. Nu är jag dessutom i en manisk period och hela jag vill bara skita i allt men jag VET ju, jag kan ju tänka och förstå varför jag känner så och att fallet och smällen kommer snart. Mina maniska perioder är mycket korta och svängiga med inslag av depression. Väldigt labil, VÄLDIGT labil...! Flummig, oberäknelig med extrema humörssvängningar.

Orkar inte ens äta nu... Bara ätit ett glas youghurt flera dagar i sträck nu. Trots att jag känner mig så svag i kroppen och yr och vinglig så tar jag inte mig till att äta. Jag orkar inte! All mat känns äcklig. Kommer gå ner en massa under denna period.

Jag kapar tråden idag, behöver få så mycket ur mig och känner mig så ensam när jag mår dåligt.
När ni är inne i depressionsperioderna, brukar ni börja gråta över ingenting? Jag känner inte ens mig så ledsen att jag borde gråta, men ändå räcker det med att någon tittar på mig så börjar jag gråta. Om jag är tyst så kan jag hålla mig, men sen frågar någon en sak och jag måste svara och då storgråter jag. Alla frågar varför jag gråter, men jag har inget svar att ge dom för jag vet ju inte ens själv. Konstigt...

Blir ingen här någonsin bättre? Det känns som alla bara fortsätter år ut och in i samma bana, borde inte någon bli hjälpt av medicinen?