Inlägg från: Anonym (ensam) |Visa alla inlägg
  • Anonym (ensam)

    Ni med deprimerade partners - prata av er?

    Hur ser vardagen ut för er? Hur orkar ni? Kan ni prata med er partner eller blir ni utestängda från deras känslor? Hur gör ni för att mäkta med själva och kunna gå vidare, medan den andra står mer stilla?

    Jag vill inte ta på mig för mycket, men han är ju för jösse namn min man. Klart som tusan att det påverkar mig. Han är problemägaren, men jag då? Jag står vid sidan av, men är ändå utanför...

    Finns det någon här som vill prata av sig på andra sidan så kanske vi kan underlätta för varandra och finna mer styrka tillsammans?

  • Svar på tråden Ni med deprimerade partners - prata av er?
  • Anonym (ensam)

    Hejsan! Så skönt att kunna skriva av sig lite. Vad tufft det låter Förstår att du behöver honom i all oro kring det... Hoppas det löser sig så fort som möjligt. En bekant till mig har gått igenom en lång tvist tyvärr och som utomstående var det tufft att stå vid sidan av och bara vilja hjälpa i alla turer.

    Känner igen mig i dina tankar "När ska allt få vara?" Vi har kämpat oss igenom en del tillsammans, senast en lång resa till barn.

    Jag vet inte riktigt hur pass deprimerad han är. 
    Han pratar inte om läkare osv förrän jag frågar från vecka till vecka. Han funderar mest och frågar jag hur det är så vet han inte?? Det svaret får jag "Jag vet inte...jag funderar".
    Läkaren sa mild depression och panikångest. Han provade antidepressiva men säger att han blev för trött av de efter någon vecka. Nu tar han Atarax vad jag vet än...och han väntar på samtal, så kanske de han träffar kan nå fram.

    I min mörkaste frustration, så blir jag som en känslobomb och dumt nog försöker jag nästan provocera fram svar från honom, för jag avskyr denna tysthet...

    Så jobbigt att inte veta vad som händer och han blir bollad mellan sjukvården och företagshälsan just nu...

  • Anonym (ensam)

    Han har varit sjukskriven till och från sen i höstas...och det känns som att ingenting händer. Han försöker hitta rätt hjälp och ger upp ibland. Jag står bredvid och vet inte vad jag ska göra, annat än att försöka hålla ihop det vi har.
    Har själv varit utbränd som det kallades tidigare och jag vilade ofta, men aldrig att jag var så här tyst. Tvärtom om luftade jag allt mellan himmel och jord, så jag känner inte alls igen den här tystheten...och tar det tyvärr för personligt....

  • Anonym (ensam)

    vet hur det är; Vi har varit tillsammans i över 12 år, så i grunden vet jag ju hur han fungerar.... han sätter alla andra främst och försöker jobba på det i omgångar.
    Igår kväll efter ett par dagar av kalas här hemma och full rulle så började jag försöka prata igen. Nämnde att det finns ju privata alternativ då han känner att han inte får bra återkoppling från landstinget eller företagshälsan....
    Han svarade med tystnad så jag sa kort åt honom att jag går och lägger mig, för jag vill stötta men han stöter från mig.

  • Anonym (ensam)

    Cherry: Förstår att han känner att han förlorar tron på att bli bättre och vården... det verkar vara som ett lotteri att finna en person som man klickar med vad gäller samtal och någon läkare som man skapar bra förtroende för....
    Jobbigt för dig också att han stänger ute dig, för när jag läser det du skriver, så skulle det ju kunna bli hur bra som helst om han bara fick rätt hjälp...
    Det enda man kan göra känns det som, är att försöka nå fram på flera olika sätt.

    Jag har testat att komma med motfrågor, frågor som öppnar hans tankar framåt; Vad vill han göra? Vad mår han bäst av? Är det rätt att gå tillbaka till samma arbete eller ska han kasta in handduken och starta om på nytt? Ska vi söka hjälp privat? (finns ju bra privata psykologer om än att det är dyrare).

    Jag försöker med våld och stark vilja att försöka ta mig själv framåt, men det är inte lätt. Saker han inte kan påverka gentemot vården smittar av sig här hemma...Han blir lätt kontrollerande i situationer han kan påverka. Jag har svårt att få vara ifred med mig själv och barnet och han vill vara med. Jag förstår att han inte mår bra och vill vara med oss, men jag känner mig kvävd då jag bär på stor irritation oftast när han inte släpper in mig.
    Funderar på att ringa läkarna själv, men vad ska jag säga? Jag vet ju knappt vad som händer eller vad som behöver hända; förutom samtal....

  • Anonym (ensam)

    mamman; Min man har inte blivit illa behandlad på det sättet, men han är mellanbarn i en familj med fem barn...Han har känt sig som det svarta fåret, som utåt är stark och därmed inte behöver lika mycket uppmärksamhet eller stöd. Han känner sig utanför och kör enligt "Ensam är stark".
    Vi har haft lite svårigheter med att prata tidigare, men alltid löst det, men nu är det stopp. Men jag gör som dig numera, oftare och oftare, att jag säger precis som jag känner.
    Jag är noga med att poängtera att jag inte vill lägga mer sten på bördan, men för vår skull, för hans skull och för att få en nystart själv så önskar jag att han hittar rätt hjälp. Jag sa tom igår att när han inte släpper in mig helt så kan jag heller inte hjälpa honom mer än jag gör. Sa tom att jag mår fruktansvärt dåligt av att han inte släpper in mig, att det känns som att han inte har förtroende för mig.

    Iaf så har han varit sjukskriven till och från. Jag frågar på veckobasis om han ska vara hemma och han får knappt ur sig ett ja. Senaste förklarade han det med att han inte vill vara till besvär, men vadå besvär. Jag är ju hemma och ser att han är hemma....?

  • Anonym (ensam)

    Förlåt att jag inte har varit så aktiv i tråden, startare som jag är
    Imorgon bitti kommer jag att söka hjälp själv... Jag börjar nå botten och orkar inte med den här gissningsleken....Vi kunde inte prata så där jättebra tidigare när vi försökte få barn.... och nu senast idag grät jag helt okontrollerat och försökte förklara hur jag kände. Det lät till slut som att jag ställde ultimatum och det vill jag inte göra.
    Men jag är såå less på att han inte släpper in mig helt. Idag fick jag förklaringen till varför han inte har gått till arbetet än. Chefen gav honom en varning det första han gjorde när han skulle tillbaka och arbetsträna...så nu har han pratat med facket och inväntar läkarkontakt. Kan han kanske säga det till mig innan jag försöker peppa honom till att orka gå tillbaka och försöka?!!

    Känner mig som en idiot och det surrar bara tankar i mig nu ikväll "Hur länge ska jag ge det här? Ok att jag aldrig kan veta exakt vad han tycker och tänker, men för sjutton, när jag ska få reda på saker som berör oss?"

    Ska läsa ikapp nu....

  • Anonym (ensam)
    Anonym (mamman) skrev 2010-04-08 23:29:00 följande:
    Jag tycker det är vettiga tankar och frågor. Jag tror det är bra att komma överens om olika stopp-datum. Annars finns det en risk att man harvar på utan att få en uppfattning om ifall det går framåt eller bakåt. Till slut kanske man har överskridit gränsen för vad man orkar med för länge sedan, och då är man antingen ett vrak själv oxå, eller så gör man slut i ilska och frustration, och får ett ex som sätter sig på tvären.Vårt nästa stopp-datum är början av juni. Om min man mår lika dåligt då, ska vi sälja gården och flytta till lägenhet. Jag har tagit upp det många gånger genom åren, men min man har sagt nej. Han skulle bara må dåligt och känna sig instängd i en lägenhet. Men äntligen har jag fått honom att inse att det blir för tungt för mig att sköta gården själv de perioder han inte fungerar. Det är inget hot eller ultimatum - det är helt enkelt en realistisk och konstruktiv lösning.
    Jo jag inser nu efter så lång tid att något måste hända. Jag kan inte gå ett år till och vänta och se vad som händer, vart vi är på väg, vad vi ska göra i framtiden. Jag kan gå framåt själv. Ska ta tjänstledigt och studera, men ändå så känner jag att min mans "vet inte" hindrar mig från att verka fullt ut.

    Som du säger så vill jag att vi hellre sätter någon preliminär tidsplan och mål för att må bättre. Inte bara "jag ska prova jobba ett tag och se hur det går. Sen får jag se". Han mår inte bra av jobbet, men ska vänta och se hela tiden.... Igår sa jag att jag bara vill ge det till sommaren och sen måste vi ta ett beslut kring vart vi är på väg.
    Vi har pratat länge om att sälja huset och flytta söderut. I väntan på barn så har vi bromsat allt, varit orolig över att ha bra ekonomi och hus så vi har fryst mycket förändringar.

    Det låter bra planen ni har att sälja och flytta till lägenhet. Jag älskar vårt hus men jag har inget emot att köpa en bostadsrätt och hitta något som ger oss mer energi tillsammans. Det är tufft att försöka fixa allt själv. Nu är min man hos svärföräldrarna och huset är tomt. Jag tänkte städa och dona men jag känner mig helt slut och tankarna går på högvarv.

    Som du säger vill jag inte vara ett vrak som till slut skriker "Jag vill inte längre" utan jag vill ge det en ärlig chans då vi firar 13 år tillsammans.... känns som att man inte bara kastar bort det.
  • Anonym (ensam)
    Anonym (mamman) skrev 2010-04-11 00:09:22 följande:
    Jag älskar oxå vår gård. Eftersom jag har hästar har jag aldrig kunnat tänka mig nåt annat än att bo på landet. Min man bodde i lägenhet när vi träffades och hade inget häst- eller skogsintresse innan vi blev ihop, så egentligen är det ju en större uppoffring för mig att sälja och flytta till lägenhet. Men människor och relationer går före det materiella, så jag har accepterat tanken att förenkla boendet för att få energi över till relationen, som du skriver.Fast det känns ganska otacksamt när min man är på sitt dystraste humör och ser det som att JAG vill ta ifrån honom hans möjlighet att jobba i skogen och njuta av lugnet på landet. Den där självupptagenheten som följer med depressionen gör mig skitarg ibland.
    Oj, kan förstå att han kanske kan sakna närheten till skogen och lugnet, men han måste ju se helheten också.... hmm skrattar nästan när jag läser det jag skriver. Min man är likadan. Inser ju att han inte mått helt ok sen flera års tid....
    Jag känner samma. Jag är beredd att bryta upp allt och flytta för då har vi verkligen gjort allt sen, en nystart som kanske får oss alla att vakna upp och ta för oss mer.
    Vill att han ska ta tag i de bitar han mår bra, jobb/utbildning vilket som, bara han får må bra. Bara jag får ta mig upp som själv börjar falla...

    För att båda ska må bra och få harmoni förhållandet...
  • Anonym (ensam)
    Anonym (mamman) skrev 2010-04-18 01:18:10 följande:
    Vad tyst det är i tråden... Hur har ni det? Vi har det nästan alltid värre på helgerna. Då är vi båda lediga och barnen är hemma. Det blir för mycket tid tillsammans. Min mans apati och butterhet smittar. Barnen reagerar nästan direkt. Jag brukar lyckas att hålla humöret uppe i några timmar, men sen smittar en del över även till mig. Saker som jag brukar gilla att göra känns inte längre lika roliga i närvaron av en människa som ser på allt i svart.
    Jag har fått chansen att vara ensam. Tom mannen märkte att jag behövde tid själv, så faktiskt åkte han iväg med vår dotter ett par timmar och hälsade på lite folk.
    Jag såg film och funderade, såg en till film och bara var. Så himla skönt. Jag blev på mycket bättre humör.
    Annars så har stämningen varit låg här. Jag leker med vår dotter men i övrigt har vi inte pratat alls. Han var tyst. Jag var tyst, förutom när det gällde något rent praktiskt.
    Annars pratade vi inte på hela helgen. Jag sa åt honom ifredags att jag kommer inte fråga hur han ska göra framöver, jag kommer inte att fråga hur han mår och fortsätta försöka slita och dra orden ur honom. Och ja, tysthet blev resultatet. Jag vill att han ska komma till mig och prata, inte att jag tjatar.

    Så nära gränsen. Jag måste hitta något sätt att lugna mig på.... inte bra att vara arg.
    Idag är det min födelsedag så jag är lite deppig över det och tänker på hur många år vi har gått i samma fotspår. Ska försöka lägga fram lite flyttförslag igen....
Svar på tråden Ni med deprimerade partners - prata av er?