Ni med deprimerade partners - prata av er?

Jag vill bara skriva av mig. Har ingen att prata med om det. Jag skäms för det trotts att det är inte jag som är sjuk.

Sambo är deprimerad många år tillbaka. Får behandling går på samtal. Vi har barn. Nu är han sjukskriven pga han mår sämre.

Nu till saken. Han är så j...a elak när han mår dåligt. Jag gör allt, verkligen. Han behöver inte lyfta fingret han får sova så mycket han vill för att han inte orkar. Visst har jag blivit mer irriterad i sista tiden men jag kan bara inte tåla hur mycket som helst. Jag säger fula saker och skäms för det men det bara liksom kommer ut. Gränser finns det för alla. Vi har ingen fysisk kontakt längre inte ens en kram. Han sårar mig ,han hånar mig. Jag är så ensam. Jag gråter varje dag men det vill jag inte för sonens skull. Han är det enda som håller oss tillsammans känns det som. Det gör så ont det hela. Att man har sjunkit så lågt själv. Vet varken in eller ut. Vet inte ens om jag har känslor kvar för han- det hade jag för 1 månad sedan. Kan det försvinna bara så? Och julen närmar sig. Jag dör lite för varje dag känns det som.

Vi har ingen nära kontakt hon sover med barnen ibland jag blir bara mer och mer grinig men bara hemma.

Känns som vi håller ihop för barnen och hennes skull hon klarar sig inte själv.

Vad fan gör man?

Ja usch samma här. Han sover i ett annat rum för att behöver alla sovtimmar. Jag har nätterna (också) själv. Saknar närheten och allt vi hade en gång i tiden. Men som det ser ut just nu det kan man bara glömma. Vet ju inte ens om det hade varit lönt att försöka när det är så himla jobbigt mellan oss. Samtidigt lite uppskattning hade varit välkomnad.

Julen var en stor besvikelse den med.

Som du säger.vad fan gör man?

Jag hoppas varje dag att saker förändras.

Jag förstår dig fullständigt. Jag känner samma sak och ställer samma frågor. Jag tänker så: jag måste hålla mig uppe får inte bli sjuk.

Jag försöker göra aktiviteter med sonen, träffa folk ( även om det är mycket krävande ibland) då mår jag bättre det märker jag. Nu är ja fortfarande föräldrarledig så tiden har jag för det. Är jag ute från den negativa omgivningen då känns det lättare.

Jag vet att det hade varit rimligast att gå i skilda vägar men det är inte så lätt. Just för att hoppet om förändringen finns där . Det är inte lätt att va leva med någon som är psykisk sjuk. ????

Vad gör du/ni på helgerna då? Gör ni absolut inget tillsammans?