Ni med deprimerade partners - prata av er?

Vill bara börja med att säga tack, så skönt höra att det finns fler i samma situation som känner precis samma saker. Att känna sej maktlös och ensam när man försöker stötta sin partner som lider av depression.

Det som jag lider mest av är bekräftelse på att hon faktiskt älskar mej, att den finns en anledning att fortsätta. I normala fall känner man sånt genom närheten och sex. Vi har varit sambos i 1,5år och under den tiden har vi haft sex en gång. Den gången var det hon som bestämde att vi skulle ha sex, jag har försökt flera gånger ta initiativ till sex men alltid blivit avvisad. Vi har pratat om det flertalet gånger och jag har föreslagit all möjligt slags sex/närhet men bara blivit avvisad. Nu har det gått så långt att vi har ytterst lite fysisk närhet. En godnatt puss som jag alltid tar initiativet till men ingen kroppskontakt. Annars får hon ångest för att hon inte har nån sexlust. Det här får mej ifrågasätta om det finns nån anledning fortsätta? Vill inte leva hela mitt liv utan sex. Är väldigt nerbrytande. Trivs oftast i hennes närhet och det är mitt första stora förhållande så det är en stor grej. Men börjar tvivla på att jag känner kärlek när man inte får nånting tillbaka.

Skulle hemskt gärna vilja höra nån sk solskens historia från någon av er alla som skrivit på denna tråd, hur ni har fått orken att fortsätta för att sen hitta tillbaka till varandra och byggt upp kärleken och ett fungerande sexliv tillsammans?