Inlägg från: Starzinger2010 |Visa alla inlägg
  • Starzinger2010

    Måste göra abort i v.20. Nån med erfarenhet?

    Hej på er alla...

    Tycker det känns lite märkligt att skriva om detta men känner ändå att jag vill dela med mig av mina erfarenheter.
    För knappt två veckor sedan (19 juli) var vi på rutinultraljud och barnmorskan upptäckte då en en avvikelse i lillhjärnan.. En läkare tittade på bilderna och konstaterade att hon inte kunde göra en bedömning om huruvida detta rörde sig inom vad som kan rätta till sig eller inte. Vi fick en remiss till akademiska och dagen därpå gjorde de ytterligare ultraljud och konstaterade att det rörde sig om en grav avvikelse. Vi fick inom två timmar träffa en barnneurolog som berättade för oss om Dandy Walker-cysta, hydrocephalus och hur ett barn med de skadorna kunde bli och vilka ytterligare skador det kan innebära som inte syns på ultraljudet, risk för hjärtskador, epilepsi, synfel, hörselfel, cp-skada, motorikstörningar, utvecklingsstörning o.s.v. o.s.v.

    Väldigt chockade åkte vi hem och gjorde allt vi kunde för att ta reda på den information som fanns om skadorna... till slut når man en gräns i allt detta informationssökande när man inser att barnen kan bli si eller så och det ändå inte säger något om hur just vårt barn skulle bli.

    Dagen därpå gjorde vårt hemmasjukhus allt de kunde för att ordna en magnetröntgen och någonstans mitt i allt det så bestämde vi oss för att vi inte skulle orka med fler undersökningar... för de kunde i princip ställa oss i samma läge som innan... grav avvikelse på lillhjärnan, omöjligt att säga hur mycket hjärnan i övrigt är skadad men alla övriga organ ser jättefina ut... men det garanterar förstås ingenting... och risken för alla övriga skador kvarstår..

    vi bestämde oss för att avbryta graviditeten och de hade redan ordnat med allt så när vi väl bestämt oss fick vi en tid med kuratorn, läkaren hade skrivit intyg och vi fick vänta 1 dag på besked från Socialstyrelsen..
    Cirka 3-4 ggr om dagen ringde barnmorskan eller läkaren för att kontrollera att vi mådde okej och orkade med..
    Samma dag som beskedet kom så fick jag den första tabletten och dagen därpå skrevs jag in på förlossningen.. Jag hade en egen barnmorska och hon var med mig hela tiden på slutet.. Smärtorna var enorma och inget smärtstillande hjälpte... tror att jag hade svårt att se något positivt i det hela och det gjorde smärtorna säkerligen tusen gånger värre... Lilla fina Sigrid kom ut på två krystningar och hon var så vacker..
    Dagen därpå blev det en skrapning och på em åkte vi hem.

    Den senaste veckan har jag haft fullt stöd av barnmorskor, kuratorer, läkare, präster och begravningsbyråer. Vi har inte behövt ringa ett enda samtal och jag är så oändligt tacksam för allt stöd... Att det finns såna fantastiska människor.
    Det gör mig så enormt ledsen att se att andra har blvit helt annorluna bemötta och rent av för jäkligt bemötta.. För det betyder faktiskt så mycket att få möta människor som gör sitt yttersta för att hjälpa en på bästa vis..

    Vi åkte tex upp till förlossningen vid ett senare tillfälle och fick sitta med vår lilla bebis så länge vi ville för att ta ett ordentligt farväl...

    Igår var vi med när prästen la vår dotter i kistan och vi hade en lite begravningsceremoni.. Hon fick med sig en egen filt, en ängelnalle och fotografier på oss och sin storasyster..

    Jag har gråtit och skrikit och längtat... och gör det varje dag... men jag måste ändå säga att sorgen ändrar form... vissa kvällar sitter jag på balkongen och tycker mig se henne därute bland molnen.. vissa kvällar är jag helt utmattad och somnar bums.. vissa nätter ligger jag klarvaken och undrar om hon är mörkrädd och att jag borde vara hos henne..
    Dock är min stora glädje i livet också den som får mig att tro på att vi klarar det här, vår dotter som är 2 1/2 år och som är helt underbar..

    För vår del handlar livet om att ta en dag i sänder och att försöka se de fina stunderna än mer... men också att vi får vara ledsna och gråta och tycka att allt är skit... så kommer det nog att kännas länge till...

    Med detta vill jag sända en stor kram till er alla därute som varit med om liknande...

  • Starzinger2010

    Ett litet tillägg... vi var i 19e veckan när vi avslutade gravidieten..

  • Starzinger2010

    Hej igen ledsenochhemlig,

    Jag gick som sagt igenom en sen abort och Sigrid föddes den 25 juli...
    Jag känner också de där känslorna av att jag vill bli gravid nu.. jag vill ha en bebis nu!
    Man känner ju fortfarande hur magen drar ihop sig ibland (antar att det är livmodern som drar ihop sig) och den putar ju som om man vore gravid... så hur fasiken ska man bete sig... när kroppen representerar gravid och i tankarna vet man att man inte  är gravid...

    Dessutom har jag vänner som alldeles nyss eller ganska nyligen fått barn... det tycker jag är svårt att hantera.. som tur är har vi ett par som nyligen fått barn och jag övar lite genom att träffa dem.. jag klarar inte av att hålla deras lilla men jag pratar med honom och rör hans händer...kör hans vagn.. och det gör ont men det betyder jättemycket att våga närma sig sorgen...och de förstår och respekterar och vi pratar om hur det känns...  hur tänker du kring detta?

    Idag ringde barnmorskan, som gjorde det första ultraljudet,  för att kontrollera hur vi mådde och både hon och jag grät över allt som hänt...  vi bokade in ett läkarbesök för att jag ska få gå igenom allt som hänt och prata om framtiden (framtida barn) o.s.v.
    Får du något liknande stöd? För jag tycker att det är viktigt att man inte bara känner sig bortglömd... alla andras liv fortsätter ju som vanligt samtidigt som man själv sitter här och längtar.
    Jag fick också klart för mig att vi kommer att få gå på tätare kontroller och tidigare ultraljud om vi blir gravid igen.. det känns också viktigt att veta.

    Får man fråga hur ni har ställt er till att göra obduktion eller inte? (Du måste absolut inte svara om du inte vill)..
    Vi sa nej... vi orkar inte med veckors eller månaders väntan..

    Stor tröstekram till dig och alla andra som finns därute och som gått igenom liknande...

  • Starzinger2010
    ledsenochhemlig skrev 2010-08-02 18:40:27 följande:
    En av mina bästa kompisar har precis också fått barn. Jag vågar mig absolut inte dit än. Vill vänta lite till för att låta mitt minne från förra månaden blekna lite mer. 

    Vi sa ja till alla kontroller av både bebis och fostervatten. Vi vill verkligen veta vad som hänt och ifall det kommer hända igen, är nåt genetiskt eller slumpmässig missbildning. Jag sitter ju ändå bara hemma och väntar på att må bättre, lägga lite tid bakom mig och våga mig ut i livet igen. Då kan jag lika gärna vänta på svaren på obduktionen också. 

    Vi ska på återbesök om 2 veckor där jag ska få en gynekologisk check up och gå igenom provresultaten på bebis och fostervatten. Det är min nästa milstolpe. Att ta mig till denna dagen. Andra målstolpe är 22 augusti när jag ska börja jobba igen. Tredje målstolpen är när mensen kommer tillbaka. Och sen ska jag hoppa på the baby making train igen. :) Men åh vad varje minut känns som en evighet och varje timme som en vecka. Jag vill bli glad igen. Och just nu har jag kopplat ihop bli glad igen med bli gravid igen. Jag vet att det inte är så lätt, men jag är ju ledsen just nu för att jag förlorat ett barn och då tänker jag att en del av lösningen är ett nytt barn. Jag tror man kan sörja en bebis och glädja sig för en ny samtidigt. Men så är jag så rädd att det ska ta tid att bli gravid igen eller att nästa bebis också blir sjukt. När nåt sånt här händer så blir man verkligen påmind om hur såbart livet är och att det absolut inte alltid går som man tänker sig. 

    Jag tänkte först dricka ett glas vin ikväll till maten. Men jag kan inte. Det känns inte rätt att gå tillbaka till något som jag inte gjort på 20 veckor. Att dricka ett glas vin vore det samma som att bekräfta att jag inte är gravid längre. Och det känns för sorgligt att göra det. Hur tänker ni kring detta? Samma sak är det ju med kosten kring ost och fisk också. Jag kan inte börja käka brieost eller rökt lax än. Det tar stopp.

    Hoppas alla får en fin måndagskväll trots ledsenhet och tomma bebismagar. Kramar till er! 
    Hej igen,

    Jag tycker att det känns bra att veta att man inte är ensam med sina funderingar samtidigt som vi alla hanterar det / dem så otroligt olika.

    Jag förstår absolut att du väljer att vänta med att träffa andra bebisar... och när man väl gör det måste det vara med vänner som man känner sig otroligt trygg med.. som förstår att man kan komma att gråta och måste få ta det i sin takt. Den bebisen som jag träffar är 4 månader och det känns lite lättare än om han varit alldeles nyfödd.

    Vi gjorde också fostervattensprov men när de började "tjata" om obduktion så kände jag direkt att jag inte ville det. Den avvikelse som vår bebis drabbades av ska inte vara ärftlig och visst kunde de ha hittat andra ärftliga avvikelser via en obduktion men vi kände bara att det får räcka. Jag ville få ha en begravningsceremoni och sen kremera henne så att vi kan sprida hennes aska...och fokusera på att gå vidare.

    Jag trodde inte heller att jag skulle vilja se henne och när hon väl kom ut så bad jag min man titta på henne först och sen vågade jag. Dock var jag så drogad så jag minns inte så mycket.
    Däremot var det för oss otroligt värdefullt att åka upp till förlossningen två dagar senare och sitta med henne och ta farväl ordentligt... Det är jag så enormt glad idag för att jag gjorde för jag behövde verkligen få se henne, hålla henne och på något sätt be om förlåtelse.. för på något sätt tror jag att det kommer ta tid innnan jag fullt ut kan förlåta mig själv för det val jag gjorde... man vill och hoppades ju in i det sista att det som de såg inte var så och att de sett fel... även om jag vet att det inte var så... men mammakänslorna är ju så otroligt starka oavsett hur sjukt ens barn är och man har någon slags inbyggd funktion att vilja ta hand om det..
    Sorry för mitt svammel... men jag har haft en riktigt dålig dag idag... och jag har tjurat som en gris i några omgångar... Igår var jag jättestark och allt kändes rätt okej..

    Självklart kommer oron vid en ny graviditet finnas där... men den präst som vi talade med (jag är absolut inte typen som går i kyrkan o.s.v. men han var faktiskt helt fantastisk att prata med och han var inte rädd att möta oss i sorgen och pratade inte alls om gud) han sa att man inte ersätter en bebis med en annan.. det kan man aldrig göra. Din lilla ängel kommer alltid att vara sin egen och du kommer alltid att vara mamma till din ängel och sen kommer du att vara mamma till de barn som du får i framtiden.
    En av läkarna sa också något liknande... om du får fler barn så kommer du att vara mamma till två barn på jorden och en ängel i himlen. (Jag har en flicka sen tidigare på 2.5 år).

    När jag kom hem från förlossningen så köpte jag alla mögelostar jag kunde och grät och åt dem i någon slags barnslig sorg... Jag har druckit något glas vin till maten... men visst känns det lite märkligt.
    Du måste helt enkelt ta det i den takt du känner känns okej och inte göra något som känns fel.
    Dock får du ju inte fastna i något slags tillstånd där du inte tillåter dig själv någonting som man inte ska göra eller äta under graviditeten.. men som sagt ta det i din takt och gör det tillsammans med människor du tycker om och litar på.

    En riktigt stor kram till dig!
Svar på tråden Måste göra abort i v.20. Nån med erfarenhet?