• Sioo

    Ofrivilligt barnlös med kris i relationen? Är jag ensam?

    Känner igen mig/oss i din berättelse. 

    Vi har inte varit ett par i mer än två år, men ändå hunnit med en utredning som visade att allt såg bra ut. Fick ett missfall förra sommaren och efter det är det som hans sexlust är helt borta. Jag vill ofta och tar alltid initiativet även om det sällan leder till sex. Han är 15 år äldre än jag och jag börjar närma mig 35 och jag känner att tiden är emot oss. Vill vi har barn är det nu vi ska försöka. Han tänker att barn kommer om det kommer. Inte alla kan få barn säger han. Men försöker man inte kan man ju inte få barn? 
    Själv skulle jag vilja att vi försökte nu i höst och om det inte tar sig att vi återigen tar kontakt med kliniken för att ev försöka med IVF. Min barnlängtar är så stor. 
    Men varför är hans som bortblåst? Första året hade vi sex nästan daligen, nu det senaste året kan jag räkna antalet gånger på mina fingrar. Är så ledsen.... 

  • Sioo

    Jo det är lättare sagt än gjort. Vet bara inte hur jag ska få min man att inse det. 

  • Sioo
    Leola skrev 2015-07-29 09:16:26 följande:
    Jag tror du måste vara tydlig mot din sambo i detta, säg att du vill ha barn och vill han också detta så gäller det att ligga i.. Det är väldigt taskigt av honom att sätta dig i denna situation! Har han ingen sexlust får han ta reda på vad det beror på och försöka höja den. Sen måste man inte ha världens största sexlust för att "göra barn", man får göra det ändå! Se till att du vet med hjälp av ägglossningstester när du har din ägglossning och så ser ni till att ha sex dagarna innan och på äl-dagen så kan ni ju ta det lugnt resten av månaden. Har dock läst att det är bra om mannen fått utlösning några ggr innan äl också för då är chansen större att spermierna har god kvalitet. Vet inte hur hans ålder spelar in i detta dock, både när det gäller sexlust och spermiernas snabbhet/kvalitet. Men han är ju inte gammal direkt..

    Viktigast är väl ändå att ni har en god kommunikation i detta så ni vet vad ni båda vill och vad ni kan göra för att öka chanserna..
    Ja jag är tydligen mot min man men kanske ska ta det en vända till. Försöka få honom inse att att det faktiskt är han som missunnar sin äslakde fru något som hon verklien verkligen vill ha. Jag har ju sagt till honom att vi åtminstone ska försöka med alla medel. Även IVF om det nu skulle bli aktuellt. Sen om det inte går, då är det ok. Men vi måste åtminstone försöka! Jag har full koll på min cykel, ägglossning och allt. Så för oss är det bara att ligga i. 

    Efter att vi gjort vår utredning i mars 14' som visade att allt såg normalt ut, så sa dom dock att vi skulle komma in under hösten 14' för remiss till IVF klinik. Men nu blev jag ju gravid i maj 14' (dock missfall) och då tycker min man att det fungerar så då behöver vi inte söka IVF hjälp. Dessutom råkade vi titta på en dokumentär där 4 par gjorde IVF behandling och ingen lyckades bli gravid. Han har alltså inget positivt att säga om denna metod. Men det har jag, 2 av mina nära vänner har fått barn på första försöken med IVF. 

    Jag förstår bara inte varför han är så negativt inställd. Om jag bara visste. 
  • Sioo

    Oj vad tråkigt att höra... Men det är svårt att leva ihop om man inte vill samma sak av livet. Men det gör ont i mig att höra att man måste gå den vägen. Är vi på väg dit också?


    misscarolina skrev 2015-08-17 21:22:37 följande:

    Vi har kommit fram till att vi ska separera. Har gråtit och kramat varandra till och från i två dagar nu. Sorgen gör så jävla ont! Men jag såg ingen annan utväg.


  • Sioo
    misscarolina skrev 2015-08-18 13:20:10 följande:

    Tack för ert stöd. Bor långt från min övriga släkt så jag känner mig väldigt ensam i detta. Ni får gärna komma med råd om ni varit/gått igenom en separation. För mig är det första gången.

    Men jag orkade inte vara rädd för smärtan mer. I mitt beslut ligger en önskan om att han och jag ska kunna gå vidare och finna lyckan på annat håll. Jag tror inte att han har förstått vårt problem fullt ut. Jag har nog sörjt barnlösheten mer än vad han har gjort. Och jag har ett större behov av sexuell närhet än vad han har. Jag kan inte längre leva med en känsla av att vara avvisad. Trots att han säger att han trivs i vårt förhållande, och att han älskar mig mer än någon annan på jorden, så måste jag gå nu. För jag upplever mig inte lika nöjd. Något saknas mig. Något som han inte förstår, eller nu är det i vilket fall försent. Hjärtat skriker i mig.

    Nu väntar ett vardagligt helvete. Tar en dag i taget men måste samtidigt leta ny bostad och klara av mina studier som snart börjar. Tror jag skäms lite oxå, över att jag inte fick det att funka och för att jag väljer att lämna. Men jag tror inte på martyrskap. Ingen tjänar på att jag lever ett liv jag inte vill leva. Så nu lämnar jag en trygg tillvaro för ett trångt studentrum.

    Ush. Det låter inte alls kul. Men jag förstår. Mina tankar harcocksp vandrat iväg och jag funderar allvarligt på om vi ska gå skilda vägar. Han förstår inte vårt problem. Även om han säger att förstår... Men det händer ju inget så då förstår man inte.

    Jag saknar barn. Att få bli manma. Sexuell närhet. Inte skoj att bli avvisad. För det är så det känns, oavsett om han älskar mig mer än någon annan någonsin kommer göra. Det är kanske ändå något annat som saknas. Barn. En ofattbar barnlängtan...

    Ver inte hur det är för er men om man vill så pass olika i livet så kanske det är bäst att skiljas åt. Man blur inte lycklig i ett förhållande där något saknas, trots att man älskar varandra. Man måste förstå vad som är viktigast i livet. Vad klarar du dig inte utan?

    Hoppas det löser sig för er! Stor kram..,

    Efter regn kommer solsken. 


Svar på tråden Ofrivilligt barnlös med kris i relationen? Är jag ensam?