Maramina skrev 2015-07-07 19:51:24 följande:
Om du tänker ett steg längre så ser du på situationen från bådes situation, inte bara den ofrivilligt barnlöses. Jag har inte sagt att man inte får känna på ett eller annat vis, har jag det? Det jag däremot har skrivit om hur det kan kännas för den som har lätt för att bli gravid och som möts av den reaktionen du säger är ok och ska vara fullt förståeligt av omgivningen, även för dom som inte vet varför man reagerar som man gör.
Precis som en ofrivilligt barnlös kan känna sorg och bitterhet över att inte lyckas när folk i ens omgivning lyckas, så kan den som lyckas känna sorg och känna att ens vän/svägerska/syster/kusin/eller-vad-det-nu-är inte unnar en att få vara gravid eller lycklig över ens egna graviditet när denne reagerar med att ta avstånd.
I många fall hos dom som mår riktigt dåligt av sin ofrivilliga barnlöshet finns det en syn på att om de inte lyckas ska ingen annan heller lyckas. Man mår jättedåligt men man vill inte berätta för sin omgivning varför man mår dåligt eller vad det är man går igenom. Trots det ska omgivningen tassa på tå och förstå. Många tycker även att de som är gravida inte ska få lägga in bilder från UL eller statusuppdateringar på FB om sina krämpor eller bebisen födsel eller liknande. Detta anser inte jag vara sunt. Mår man så dåligt att man inte kan unna andra att få det man själv vill ha så behöver man söka hjälp. Inte för omgivningens skull, utan främst för sin partners och sin egen skull. Mestadels sin egen. Jag säger inte att man inte får känna så, jag säger att man inte ska behöva, och därför ska man söka hjälp. Och att man ska vara öppen med vad man går igenom om man vill att folk i ens omgivning ska ha en möjlighet att visa hänsyn och förstå varför man reagerar som man gör.
Sedan så kan man alltid försöka vända på det hela när folk i ens omgivning lyckas. Man kan försöka tänka lite längre och inte bara fokusera på att de lyckats, men inte en själv, utan fokusera på det som är bra. Som tex att man kan försöka få vara med om graviditet, förlossning, bebis och allt det som hör till på nära håll, att man får möjlighet att uppleva, träna och se hur saker och ting är och på så vis bli ännu bättre förberedd till den dagen man själv får sitt efterlängtade barn. Det är inte lätt, det påstår jag inte! Men det gör livet betydligt lättare att leva och sorgen blir lättare att hantera. Och på så vis blir det enklare på sikt, det vet jag av egen erfarenhet. Erfarenhet från dels att ha varit ofrivilligt barnlös, med utredningar och upprepade ivf:er, med allt vad det innebär med sorg, längtan etc, dels från att ha en i min närhet som varken kunde se på mig, umgås med mig eller höra min röst för att jag var gravid. Och denne person var en person jag stått nära, en person som jag träffade dagligen.
Vad får dig att känna att jag inte förstår den andra parten? Jag förstår självklart den andres situation också. Jag förstår att de vill att jag ska glädjas med dem och vara med på deras viktiga resa och att de blir ledsna när så inte är fallet, och det gör mig än mer illa. Jag är en extremt empatisk person, så att göra någon illa gör mig lika illa. Som jag skrev tidigare unnar jag andra att lyckas och tycker att det är bra att de gör det och att de inte hamnar i min sits, för ingen förtjänar det här. Jag kan missuppfatta dig, men det jag upplever att du argumenterar för är just att det viktiga i det hela är att inte visa hur illa det kan beröra en för att det sårar någon och i princip bita ihop tills det inte gör ont mer. Kanske är det inte så du känner, men det är så jag uppfattar det du skriver.
Som jag ser det kommer många av oss barnlösa till ett vägskäl. Det gör så fruktansvärt ont att se med egna ögon det man själv går miste om. Inte för att man inte unnar personen i fråga detta, det har ingenting med dem att göra, utan enbart för att det är en alldeles för visuell bild av det man inte uppnår hur hårt man än kämpar. I det här vägskälet kan du välja mellan två olika alternativ, det som är bäst för dig eller det som är bäst för andra. Jag har själv valt det som är bäst för andra många, många gånger. Sen kom den där gången som jag visste att jag skulle dö om jag tog den vägen igen. Inte bildligt talat, utan på fullt allvar.
Jag har sökt och fått mycket hjälp av IVF-klinikens psykolog, och det var från henne jag fick rådet att jag faktiskt inte är tvungen att fortsätta teatern och att jag skulle dra mig undan från sådana situationer. Jag behöver inte umgås med de som blir gravida. Jag behöver inte utsätta mig själv för den tortyren. Mitt liv är också mycket värt, och värdesätter jag mig själv måste jag lyssna på när det gör för ont för att jag ska klara det.
Det känns väldigt dömande när du skriver att jag ska tänka längre än jag gör. Generellt sett är det något jag gör mycket av, tänker framåt. Bara för att jag inte delar din åsikt i en fråga betyder det inte att jag är kortsiktig eller naiv. Jag har bara en annan åsikt, som du inte behöver dela.
Nu är jag gravid (än så länge i alla fall) och sitter i en annan sits, till exempel med min kusin jag skrev om tidigare. Jag pratade med henne när hon blev gravid tills vi förstod varann, båda två. Hon förstod varför jag hade svårt att vara mitt vanliga jag och visa glädje för hennes skull, jag förstod att jag var viktig för henne och att hon ville ha mig i sitt liv. Vi redde ut det grundligt och jag började acceptera. Sen fick hon missfall, och jag ringde och grät, beklagade och bara lyssnade. Andra gången hon fick missfall grät jag mest av oss båda, för att jag tyckte att det räckte med en barnlös i familjen och inte önskade henne samma öde som mig, för jag älskar henne så mycket. Nu har de försökt mer än ett år utan att lyckas, så jag förbereder mig på exakt samma reaktion från hennes sida som hon fick från mig. När jag berättar om min graviditet ska jag förtydliga att det är ok om hon inte blir glad för mig. Det är ok om hon inte vill träffa mig på ett tag. Vill hon ta avstånd är det förstås tråkigt då hon är som en lillasyster för mig och jag älskar henne, men samtidigt förstår jag att det inte är mig som person reaktionen beror på, utan en tragisk situation som tar sitt pris. Jag kommer bli ledsen för att jag älskar henne, men av exakt samma skäl vill jag inte utsätta henne för den smärta jag själv känt i hennes skor. Jag unnar henne mer än så.
Bra att det hjälpte dig att ta del av andras graviditeter innan du själv kunde bli det (för det antar jag att du gjorde om du tycker att det är en bra idé?) och göra något produktivt och positivt av det. Skönt för dig. Men det är inte rätt lösning för oss alla. Inte för mig, och inte för många andra. Men jag vet inte vad det hjälper att du påpekar att detta är något vi ska skämmas över, du av alla människor som borde förstå, som själv varit där vi är. Vi skäms bra som det är på egen hand.
