En klasskamrat till mig var över 35 och hade redan två barn när hon började läkarprogrammet. Under utbildningens gång fick hon ytterligare två och tog aldrig ens uppehåll. Så är det nog inte för många, men tror dels hon hade väldigt lätt för studierna p.g.a. att de relaterade till hennes tidigare utbildning och jobb, och dels att hennes partner var flexibel och tog mycket kring barnen under utbildningen.
Och att hon inte drabbades av extremt illamående, trötthet, svår foglossning, förlossningsdepression, havandeskapsförgiftning, svår inkontinens mm.
Jag är ju olyckskorpen här i tråden, men jag vet så många, inklusive jag själv, som aldrig hade klarat vad hon gjorde av medicinska skäl. Antingen för mammans eller barnets del.
Man behöver vara beredd på att allt kanske inte går som smort. Som läkarstuderande vet såklart TS det i teorin - men det är inte alltid samma sak som att förstå det känslomässigt. Men TS kan hamna i samma sits som min familj där jag behövde vara sjukskriven och min sambo föräldraledig. Har ni råd med det, TS?