Börjat se upphetsande kvinnor överallt

Är kvinna men vet hur det kan vara, vi är i samma ålder. 

Jag kommer till en kollega i sömnen. Hur förhindrar man sånt.

Jag jobbar med honom imorgon. Han tycker att jag är attraktiv också, men vi har bestämt att vi inte ska.

Ibland klarar jag inte av att lyssna på honom när han pratar för i huvudet ligger jag med honom och känner mig helt borta.

Är det bara olika i ditt fall eller någon/några speciella?

Ja skulle hålla med de andra att stå emot o inte göra nåe galet, menar har du en relation o allt funkar då så är det inte mycket vinning med att hoppa i fel säng..

Kan relatera till mej själv, jag har haft samma tjej nu i 22år,  och allt har inte varit en dans på rosor konstant som i alla förhållanden,men vi funkar bra ihop så man kan inte klaga här, en sak som gnager på mej när man har några vänner som är singlar och dom kan ut o dejta, det är något som jag skulle ha velat uppleva, få känna pirret inombords med att träffa någon som man aldrig har pratat "live" med, det hade inte behövt vara något med sex som grand finale, utan ut o käka&snacka o kanske dragit o bowla&liknande tex, men som sagt det får stanna med att ha tanken,

/D

Man bestämmer sig för vad målet är, och fokuserar på det. 

ja vilka stackare ni är som är så begränsade, lev livet istället

Jag är lite i samma sits. Vilja ha kakan och äta den. Har ett fint, långt förhållande men kan ändå känna saknad av det där pirret. Inte bara sex utan dejting. Om man vill fortsätta sin relation tror jag man gör bäst i att försöka sluta tänka på det. Försöka väga vad man har och vad man kan förlora. Men jag vet att det är svårt.

Nej jag får nog säga att det är tvärtom. Innan kunde jag fantisera om kvinnor då och då. Nu är de mer en del av all annan bakgrund när jag är ute. Försöker jag fantisera gör det mig mer nedstämd än något. Svårt att förklara.

Jo det kan kännas så. Men jag försöker tänka på annat istället. Bättre än att lägga energi på fantasier som aldrig kommer uppfyllas.

Jag känner igen mig, fast jag är kvinna. Jag har haft 4 förhållanden i mitt vuxenliv o har alltid besvärats av att fantisera om sex med andra. Även blivit attraherad av män i min närhet. Detta har jag upplevt som mycket jobbigt o frustrerande.

Nu på senare år (är 37 nu) så har jag insett att jag helt enkelt inte är monogam, för det ligger inte i människans natur att vara det, helt enkelt! Vi har byggt upp en massa normer o regler om hur det ska vara o hur vi ska leva, så vi tror att det är så vi vill ha det för det är vad vi lärt oss. 

Känns igen är kvinna och 44 år. Jag tänker att det är väl lite härligt också att få känna så. känns attraktion till andra utan att agera på det tar väl ingen skada av

Började känna som du gör när jag var runt 26-27. Innan tänkte jag sällan på sex i vardagliga situationer och blev inte så attraherad enbart av kvinnors kroppar. Numera spanar jag in urringningar, stora bröst, fina rumpor osv. Fantiserar ofta om kvinnor i min omgivning och hur det vore att ligga med dem trots att jag har partner sen länge. Vill verkligen inte hålla på så här och vet inte vad det beror på. 

Hade ni ens haft en chans hos de där kvinnorna undrar jag

Jag befinner mig i samma sits som du, fast jag är kvinna. 

44 år och lever också en relation sedan 10+ år där vi har barn ihop. Jag kan stundtals uppleva att längtan efter en romans blir så pass stor att jag nästan får ont i kroppen. Känner mig så livfull än och har många tankar på om detta är vad livetype ut på, där jag ska vara etc. Har svårt att förlika mig med tanken på att aldrig mer få uppleva smärtsamt ljuvlig förälskelse, spänningen precis när man tar mod till sig att närma en helt ny man på det sättet eller för den delen allting med nyhetens behag (för det är ju så gudomligt!). 

Jag kan komma på mig själv med att leva mig in i karaktärer i filmer eller serier där romantiken svallar. Detta är olidligt! Jag vet inte heller vad jag ska göra åt det, men jag behöver få känna mig levande vilket jag inte gör när det är såhär. Det finns så mycket uppdämd längtan inom mig och jag behöver få leva ut den innan jag blir galen. Har aldrig varit otrogen, men... suck? 

Ja det är det. Och folk röstar ner en för att man låter som en mansgris. Men förstår nu att man inte rår för hur man känner.

Javisst är den. Att aldrig mer få uppleva den känns som att sluta leva på ett sätt. Jag känner mig på tok för levande för att förneka mig själv den känner jag. Det är möjligt att andra i min ålder nöjer sig och mer eller mindre har gett upp för att det är tryggt, men jag känner mig fortfarande ung och blomstrande, jag vill inte vissna än.