Hur får man till en ekonomi där man betalar procentuellt utifrån inkomst?

Är ni gifta? 
Är alla era barn gemensamma?

Om du kan svara "ja" på båda frågorna, borde det vara självklart att ni har alla pengar som kommer in ifrån lönearbete, bidrag, ersättningar, skadestånd o.s.v. tillsammans. Dock inte nödvändigtvis arv som kommer in från den ena partens släktingar, eller förmögenhet och tillgångar som var och en av er ägde redan innan ni träffades. 

Om ni inte är gifta så borde du först se till att detta sker. Och sedan begära ovanstående (fortfarande förutsatt att alla barnen är gemensamma, annars är det inte självklart). 

Faktum är att jag (fortfarande under ovanstående förutsättningar) aldrig skulle ha accepterat annat än gemensam ekonomi, och aldrig gett mig in i en sådan relation som din från början. Det är kanske för sent för dig nu, beroende på vilken typ av tok det är du har landat, men alla vi andra (och du också såklart, om du har flickor) måste prata med våra döttrar om det här. Vi ska inte sälja oss billigt! Och vi ska inte heller låta genusfeministerna lura oss att tro, att detta är normalt - för det är det inte.

Fast nä. I "jämställda" Sverige räknas det inte som ekonomiskt våld att kvinnan i familjen betalar 50 procent av hushållets kostnader. Inte ens om mannen har ett särkullsbarn mer än kvinnan. Och särskilt inte som de bara är sambos och inte gifta, och karl'n alltså inte har någon försörjningsskyldighet för kvinnan eller hennes särkullsbarn. Sorry. 

Fast om de betalar 50 procent var av hushållets utgifter - och de dessutom inte är gifta, vilket gör att de inte är skyldiga att redovisa sin ekonomi för varandra som gifta måste - så skulle ingen domstol döma att det är "ekonomiskt våld". Sedan kan det förstås vara läge för TS att separera ändå, men man ska inte överdriva heller.

Ja, TS kan omöjligt vara skyldig att betala driftskostnader för en stuga som hon inte vill ha del i. Det bästa hade egentligen varit om hon avsagt sig arvet från början, men nu får hon väl kräva en tvångsförsäljning. Hur eller hur, så är dessa kostnader inte hennes sambos ansvar.

...och TS' studielån är inte heller sambons ansvar. Eller hennes avbetalningar - det är väldigt dumt att köpa saker på avbetalning. Om TS betalar försäkringar för sitt barn som är bara hennes, är det inte heller hans ansvar. Det gemensamma barnet - möjligen, det beror lite på hur mycket försäkringen kostar. Alla har ju inte barnförsäkring, och det är ett helt OK val. Om den ena föräldern inte tycker att det behövs, så kan det bli så att den andra - som vill ha den - får betala den själv.

Varför säger du så? Sambos har ingen rätt till varandras förmögenhet, utom för den gemensamma huvudbostaden om den anskaffats för gemensamt bruk. Och om TS inte vet om vad han har för förmögenhet, så behöver han inte veta om vad hon har för förmögenhet heller.

Jag tänker rent generellt, att om man träffas lite senare i livet, när båda redan har tagit sina egna ekonomiska beslut i många år avseende att t.ex. ta studielån, köpa saker på avbetalning, ta emot ärvd egendom som kan bli en förlust p.g.a. driftskostnaderna (fast man kan avsäga sig arv), skaffa barn o.s.v. - så kan man inte räkna med att partnern ska stå för ens kostnader. Det spelar liksom ingen roll hur mycket var och en får över - efter att ha betalat SINA EGNA räkningar samt hälften för det gemensamma hushållet nu. Allt det gamla bagaget är inte partnerns fel. 

Däremot tycker jag att det borde vara självklart att man har helt gemensam ekonomi, om man träffas unga och utan barn sedan förr, och gifter sig och skaffar gemensamma barn. I de fallen kan jag inte fatta hur folk sitter och räknar på restaurangnotor och betalar var för sig ("det var bara du som drack vin, det får DU betala, och jag tog ingen förrätt...") efter kanske 20 års äktenskap och tre gemensamma barn...

Om det finns särkullsbarn, kan det aldrig bli som "vilken familj som helst" mer. Det är en helt annan sak när man är en kärnfamilj, och man vet att den gemensamma förmögenhet man har kommer att komma de egna barnen till godo, både medan man lever, efter en eventuell skilsmässa (om partnern är en vettig person och alltså sätter barnen först) och efter att man är död - som arv.

Att pengar som man har slitit ihop ska hamna hos någon annans barn, känns inte alls bra för de flesta. Därför måste man hålla isär ekonomierna, och se till att partnern inte får arvsrätt eller giftorätt efter en. Man måste även ha koll på sambolagen, och avtala bort den ifall man köper en bostad (med enbart eller huvudakligen den enas pengar) för gemensamt bruk.

Ja, och jag tänker att i familjer med "gamla pengar" är det här självklarheter. Där förhandlar parternas advokater med varandra före vigseln, och skriver heltäckande papper så att respektive förmögenhet - inklusive det som parterna kommer att få ärva senare - inte ska gå ur släkten. 

Men vanliga Svenssons står ofta handfallna i sådana här frågor, tills det är för sent... White Trash också, men där finns det å andra sidan oftast inga andra inkomster än socialbidraget varje månad, och inget att ärva heller. 

Det blir ju mindre kvar att ärva, om den ena i åratal har varit med och betalat för den andras barn, avbetalningar på tidigare skulder, studielån, driftskostnader för en stuga som är bara hennes, o.s.v.. Annars hade han ju kunnat spara och investera det beloppet i stället.