Rituella inlägg och subliminala budskap

Stiltjens yta vari evigheten speglar sig. Fri horisont, i fjärran ser himmel och hav ut att smälta samman. Stormen suddar ut all enhetlig yta, havet svart och kokande höjer sig mot himlen som sänker sig mot havet. Är mig bekanta. Färdkost i form av tankar. Hopp att andas och en riktning ut i intet. Seglar halvvindsslör, varken plattläns eller kryss. Färdas med vindens hand, vaggas av vågornas böljande. Trimmade laminatsegel och inre frid. 

Bland de lyckade känner du ditt misslyckande. Bland de smarta känner du dig osmart. Vad har du? Din enkelspårighet, din enfald och din feghet. Tack.

Elden brinner i öppna spisen , sprakar rogivande, men snart ska hemma säljas och du ligger framför brasan och tittar in i lågorna. Inom dig brinner också en eld. Som liten var öriket ditt allt, du var somrarnas barfotaflicka. Gästhamnen, affären, alla hemliga platser, allt kände du till. Vänskap med sommargäster, barn från fastlandet. Du såg höstarna komma, såg ödsligheten. Stod under stjärnklara himlar och undrade var allt kom ifrån. Så växte du upp och flyttade och elden började behärska dig, du blev en varg utan flock, en svältande omgiven av mat, en udda existens i vars inre längtan brann. Du fann din flock, på vågtopparna, i dalarna, i stormens urgamla vansinne, i utmattningens sömn i en enkel koj där havet rullade dig fram och åter. Du fick äta dig mätt på de långa skridskoturerna, allt längre och längre ut, över is och råk. Vad fann du, vad blev du? Du fann frid, fann lycka, du blev ensamhetens vaggsång som du lyssnat till så många gånger. Som du fick kämpa. Äventyrens älskvärdhet.

Nu försöker du lära dig att behärska elden, göra något uppskattat av den. Fast nog vet du vad elden vill. Skapa ett sådant leverne att när det är dags bara lägga dig ner i naturens sköte och uppgå i det du kom ifrån. Fungerar dina naiva tankar i praktiken? Du vet inte. Elden falnar och du tittar in i glöden.

Så klart och vackert men samtidigt också lite dunkelt. Är elden längtan? Längtan tillbaka eller bort?

"...men snart ska hemma säljas..." Vad ska säljas? Barndomshemmet? 🤔

(Hej förresten! 😉)

Ursäktar för det! Jag tänkte att då det är subliminala budskap så kan det vara lite tvetydigt eller otydligt, men det blev nog för mycket av det. Jag ska inte skylla på något, bara som förklaring, att jag har haft en jobbig period som verkar ha vänt hoppas jag, och då kan det gå så som det gick då man försöker skriva något. Men ja, elden har väl varit en längtan, en energi, en oro, alltid bort, ut. Kanske från det att jag blev 16. Fast jag har alltid velat återvända hem, hemlandet är värdefullt. Jo alltså, mina föräldrar flyttade isär och vi har haft huset, där vi bodde tidigare och där jag växte upp, som sommarhus och allmänt semesterhus. Men det ska säljas då av praktiska skäl och kommer nog att inbringa massa pengar med. Hej! Och tack för dina reflektioner, de var uppskattade!

Men...det va inte likt dig att typ be om ursäkt för din poesi. Du vet väl jag tycker det du skriver är fint och fascinerande. Även den här gången och jag tycker poesi gott kan få va lite dunkel och mångtydig, nåt man som läsare får grunna lite över. Det subliminala som du nämner och som ingår i ämnet för tråden. Det är ju lite av ett annat språk typ. Poesin alltså. Ett språk som kan uttrycka det svårgripliga, det man kanske inte ens själv riktigt förstår.

Tråkigt att höra du haft det jobbigt senaste tiden. Jag hoppas också det vänt för dig och du ska få må bättre. Livet är inte alltid all fun and games, jag vet av egen erfarenhet. 
Hoppas det blir bra i slutändan med försäljningen av sommarhuset även om det väl känns sorgligt med. 

Det har du rätt i, kanske det bara visar att det har varit lite jobbigt! Jag skulle väl tillägga att allt jag författat i den här tråden är författade rakt av, ogenomtänkta och oplanerade och inte tillrättalagda, kanske för att närma mig vad som finns under tankarna och sätta ord på det språklösa, eller något sådant. Ja faktiskt, hur beskriver man upplevelsen av ännu nattsval klippa under fötterna för att se solen gå upp? Jag vet inte.

Nå, så är det, det gäller bara att inte ge upp, så småningom kommer belöningen åter. Tyvärr vet du nog för mycket om det, jag vet nog inte mycket i jämförelse, så jag kan ju inte ge några råd, men kanske ändå att man kan tänka att man inte är det jobbiga eller hemska som hänt en, lätt att skriva förstås. Försäljningen är inte så farlig, mest vanlig nostalgi. De som flyttar hit kommer nog att ta väl hand om det, annars flyttar man väl inte ut så där. Hoppas att du har det bra!

Nu har jag favoritat den här tråden ☺️

Ja, upplevelsen av jaget är relativ. Man framstår på olika sätt i relation till andra människor eller miljöer. Mitt bästa jag var jag tillsammans med min katt för tjugo år sedan, efter det har det gått utför 🥲

Att hemma ska säljas låter tungt. Jag kan förstå det, men genom gamla minnen. Hemma, för mig, är där mina saker är för stunden. En gång var hemma en gård på landet, där jag och mina djur bodde. Familjen bodde där också. Sedan är hemma överallt, men jag minns att försäljningen av det första hemmet, det som var hemma, var väldigt dramatisk. Nu hoppas jag att jag en dag ska hitta ett nytt hem och det tror jag faktiskt att jag kommer göra, men inte här, där jag bor nu. Jag var också somrarnas barfotaflicka och kan fortfarande namnen på alla de vilda blommorna 🌸

Att lära sig behärska elden är svårt. Om den flammar upp för mycket bränner man sig och annars riskerar den att slockna. Nu sitter jag här med brännskadade armar och försöker att inte elda på den för mycket igen, att ta det lite lugnt 🔥

Hoppas du var ute och tittade på någon eld idag!

Vad trevligt!

Ja, man gör så. Fast det där med katten låter trevligt!

Fast jag kan förstå det också, det är kanske lite krångligt att ha det kvar om man ändå inte ska tillbringa tid där tillsammans och hur ska man göra då och så vidare. Så du kommer också utanför stan! Åtminstone från början. Vad för djur hade ni? Vad gäller vilda blommor kan du lätt betydligt fler än jag. Din inställning till var hemma är är nog sund, enkel och okomplicerad. Var skulle du vilja bo?

Försiktigt, lägg om dina armar med tant fultextads dekokt av kallgräs från Karelen, förenat med drakblomma och hopp och önskan om trygga lågor, inte tärande, förisktigt.

Jag har på känn att vårt valborgsfirande kanske skiljer sig åt åtminsone på detaljnivå. Här säger man ju glada vappen, eller klara vappen, eller hyvää vappua, beroende på. Och så har vi ju sima, en dryck som helt missvisande översätts som mjöd. Jag och så munkar till det, och struvor. Annars brukar det vara kanske lite mer fokus på brasa, som vi kallar kokkobrasa, till midsommar, lokala variationer förekommer. I övrigt skulle jag tro att det är ganska likt, utan att ha någon mer insikt eller erfarenhet av just svenskt valborgsfirande. Jag tog det lugnt, har blivit svag och och fått halsont då jag anstränger mig, också varit hos läkaren då jag hade smärtor som gått över nu vad det verkar. Inte har jag brukat bli dålig av ansträngning, hoppas att det bara är något tillfälligt.

Önskar dig glad valborg, eller glada vappen, i efterhand!

Nu är jag tillbaka igen efter en tid...och jag tänker att du ju redan i trådstarten typ angav tonen för tråden och att det då också kan bli lite dunkelt ibland. Som poesi väl kan va I guess.

Sen så är det väl ingen tävling om vem som haft värst eller finaste upplevelser. Alla lever vi och upplever, har upplevelser som är sanna för oss själva. Det räcker så tycker jag. Sen kan vi dela upplevelser, tankar och idéer med varandra och försöka förstå men helt kommer vi nog aldrig nå fram till varandra.

Men ge upp det får vi aldrig göra.

@Eurydike: Intressanta funderingar kring va hemma egentligen är. Själv har jag nyligen flyttat, till ett nytt hem i den mindre grannstaden en liten bit norrut, Uppsala. Lägenheten där jag nu bor är mitt nya hem, det måste den bli, jag gör den till mitt hem liksom jag försöker göra Uppsala till min nya hemstad. Jag trivs rätt bra här faktiskt fast på sista april blev det lite för stökigt här för min del så jag drog mig undan efter forsränning, sillunch mm. med 10 000-tals studenter.

@TS: Kallar ni valborg för vappen? Va betyder ordet? 😮

Önskar allt gott till er båda, fina TS & fina Eurydike!

Så som kylskåpspoesi och funderingar kan vara.

Delvis är det så. Upplevelser är upplevelser, oavsett om det handlar om att studera något, bara vara eller fundera över något. Det är i det mångfacetterade tjusningen ligger, såväl som i det enkla. Årstidernas växlingar, dygnets dito med mera. Jag vet inte, vi har till stor del en gemensam händelsehorisont, om jag säger blå himmel kan du referera till det och tvärtom. Exakt hur du upplever blå himmel vet jag däremot inte, uppenbarligen kan personliga upplevelser av samma fenomen leda till olika uppfattningar och känslor, vilket föranleder till en helt annan debatt som jag inte oombett ska tråka ut dig med. Främst bör man hitta gynnsamma lösningar.

Jag vet inte varför vappen är i bestämd form, man säger ju inte god julen, men ordet kommer från finskans vappu som är en talspråksvariant av Valpuri som nog är en förfinskad form av Walpurgis från tyskans Walpurgisnacht, och det heter väl ännu Walpurgis eve på engelska. Det finns de som är bättre på etymologi, men det är så jag kan förklara det. I talad form skiljer sig nog vår svenska ganska mycket från er, med regionala variationer. I skriven form mycket mindre ofta.

Hur starkt identifierar man sig med tidigare bostadsort och leverne? Eller är man så stark i sig själv att ens självbild är ganska oberoende av det? Uppsala ser fint ut på bilder och verkar relativt stort, har inte varit där, men fint intryck. Vad får du ro av, blir trygg av? I vad vill du vila blicken, hörseln och vart vill du åter då du varit någon annanstans? Det rent geografiska och arkitektoniska är en del, det sociala en annan, även fast de två delarna inte helt går att skilja åt, då det förra reflekterar det senare ihop med omgivningens förutsättningar.

Tack det samma, skapa hem, luta dig tillbaka i varandet och så ska du ha det riktigt riktigt bra!

Vi var bara 17 år då. Apropå det här med att ge upp. Det har inte blivit så där mycket talat om det som hände. Försöker lite i text.

Sargad själ tar språnget ut i evigheten. Sargad kropp ligger på regnvåt asfalt, belyst av orange natriumlampor. Allt som föds ska dö. Kanske ska allt som dör födas igen. Livet är en exorbitant kraft som döden aldrig kan rå på, en passacaglia i moll, en sarabande i dur.

Flykten, rörelsen framåt lugnar, tröstar. Tar mig upp på avsatsen där det skedde. Står framför stadens kulisser i tidig skymning, känner vindens ström i ansiktet. Tittar ner i stupet framför tåspetsarna och det suger i magen. Blickar upp mot trofast himmel där moln, ljus och mörker ständigt målar föränderliga tavlor. Frågor leder bara till ekots gensvar. Varandet överträffar icke-varandet.

Världen stillnar, viskar utan röst ditt namn och tystnaden blir öronbedövande. I den framträder tomhetens och ingentings strofer, och så din röst, ditt skratt som genljuder i tidens upplösning och varandet är evigt, därför också du. Du var en som kom och vände åter strax och gick, en som aldrig stanna fick.

Surun tuuli kuiskaa haikeasti. Viimeinen askel hiljenee, seisahtuu. Liekki hiipuu, sammuu. Haluaisin kertoa sanoja joita ei ole. En enää vois, kun olet nukkunut pois. Sinua kaivaten, sanaton ystäväsi.