• ivf90

    Vi som till slut blev gravida med IVF

    Jag tänkte att det kan vara på plats med en tråd för oss som har blivit gravida med IVF så att inte IVF-trådarna svämmas över av gravidinnehåll. Här kan vi följas åt och diskutera allt graviditetsrelaterat såsom oro, ultraljudsundersökningar, tankar, händelser osv. 

    En presentation av alla som vill skriva i tråden skulle passa fint tycker jag. Skriv hur mycket eller lite ni vill.

    Ålder: 33 
    Vecka nu: 12+6 
    Kommande ultraljudsundersökningar: RUL 29/1 
    Tid med ofrivillig barnlösthet: 2 år 


    Bakgrunden till min ofrivilliga barnlöshet:


    Jag har länge inte vetat om jag vill ha barn öht och bestämde mig för att göra abort när jag var 28 samt 29 och blev oplanerat gravid med min kille (som jag fortfarande är ihop med). Men båda gångerna hann det sluta i tidigt missfall. Där och då väcktes en lite oro för att det fanns en risk för att jag skulle vara en sån som visserligen blev gravid lätt men då sen fick missfall.


     


    När jag fyllde 31 fylldes jag av en stark önskan om att få barn. Min kille var med på tåget och vi började försöka. Jag blev gravid direkt i september 2021. Men testen var supersvaga och jag började blöda ut mitt tredje tidiga missfall efter några dagars lycka. 


     


    Vi var inte överdrivet nedslagna eftersom det ändå hade hänt något på försöket. Men följande försök var inte lika lyckosamma. Vi var nitiska med ägglossningstester, men varje månad blev ändå en besvikelse. Till slut var vi uppe i ett år av negativa resultat och vi sökte då hjälp direkt. 


     


    I november 2022 påbörjade vi vår fertilitetsutredning. I mars 2023 var den äntligen klar och vi fick diagnosen oförklarad infertilitet. Efter ytterligare någon månad fick vi vår regionsfinansierade IVF-remiss godkänd och vi fick komma till Livio och påbörja sprutor i maj 2023. Vid äggplocket fick vi ut 12 ägg och alla 12 befruktades! En 3-dagars sattes in och hela 5 stycken ytterligare utvecklades till fina blastocyster till frysen. Flera dagar innan min testdag började jag blöda kraftigt och det blev ännu en besvikelse. Det kändes otroligt tufft att behöva ta en lång paus över sommaren. 


     


    När augusti kom missmatchade min ägglossning öppningen för kliniken med några dagar och det blev ytterligare en missad cykel. Cykeln därefter fick jag besked på ultraljudet inför insättningen att jag måste ha ägglossat en dag efter mensen och att vi hade missat chansen och behövde vänta en cykel till. 


     


    Hur jag blev gravid: 


    I början på oktober 2023 blev det äntligen dags för min första FET (och andra överföring). Redan två dagar efter överföringen fick jag innan mens-känningar och en rosa flytning, och jag var övertygad om att det var något fel med min cykel igen. Men det skulle visa sig vara en nidblödning! Mensen kom aldrig och när jag testade mig på RD11 fick jag ett knappt synbart streck. 


     


    Hur jag har mått så här långt:
    De första veckorna trodde jag att jag höll på att bli galen på riktigt. Mina svaga positiva test gjorde mig övertygad om att det skulle bli ett fjärde tidigt missfall. Jag hade noll symtom och varje dag var som att leva i ett ångestmoln. 


     


    Vi bokade in ett tidigt ultraljud i vecka 6+6 och då kunde ett hjärtljud konstateras. Men embryot mätte bara 6+2, vilket gjorde mig övertygad om att den skulle dö inom kort. På IVF-klinikens ultraljud i vecka 7+6 var embryot återigen 3-4 dagar för litet, men det hade vuxit 1 mm/dag och hjärtat slog fortfarande. Jag hade inga ömma bröst, inget illamående, men ett oändligt sömnbehov. 


     


    I vecka 9-10 kände jag mig plötsligt piggare och hade därmed inga symtom alls. Vi bokade in ytterligare ett privat ultraljud eftersom jag var övertygad om missfall. Men i 9+5 fick vi se ett litet foster som hade vuxit som det skulle med en stabil hjärtrytm. Efter det vågade jag ändå börja slappna av lite. Och helt plötsligt kom illamåendet och jag började spy varannan dag ungefär. Men de fysiska gravidsymtomen lättade min ångest, så det gjorde mig ärligt inte så mycket. 


     


    Inför KUB blev jag dock otroligt nervös igen. Jag var så rädd att det skulle ha dött, men allt såg ut precis som det skulle i vecka 12+4. Även om allt forftarande känns extremt overkligt så har jag ändå vågat börja tro på att det här faktiskt ska ske nu! 


     


    Ser fram emot att läsa era andra presentationer!

  • Svar på tråden Vi som till slut blev gravida med IVF
  • ivf90

    Noelani: förstår verkligen det där med att det känns konstigt att prata om med andra när man knappt själv förstår vad det är som faktiskt händer! Nu har jag gått mycket kortare tid, men det känns fortfarande fel och konstigt att prata om och tro på att det ska komma ett barn. Jag tror det inte förrän jag ser det typ!

    Clemmentina: åh herregud vad ni har kämpat! Jag tycker ivf-processen har varit extremt mentalt tuff och då vet jag att jag ändå haft enorm tur som bara har behövt göra ett äggplock. Kan inte föreställa mig vilken kamp ni har varit igenom, och med alla förluster dessutom. Verkligen grattis att ni har kommit så här långt! Nu har du verkligen ett barn i magen, inte ?bara? ett foster. Fint att ha dig här i tråden! Hur har du hanterat omgivningen när det kommer till att berätta om er process?

  • Melsson
    ivf90 skrev 2023-12-15 09:35:57 följande:

    Melsson och Humlaaan, välkomna till tråden ni också! 

    Melsson: jag tycker att det var skönt att alla vänner hade koll på vad som pågick och berättade vad som var på gång innan dom hann fråga haha. Men jag hade verkligen inte stått ut med det med min familj. Jag tror på riktigt att min mamma hade gått och tänkt på hur det går med IVF:en varje dag om jag hade involverat henne. Hon hade säkerligen varit finkänslig, men jag hade inte stått ut med tanken på att hon hela tiden gick och oroade sig och liksom tyckte synd om mig. Det fick räcka med att JAG gick och tänkte på det precis hela tiden. Min kille och jag åker bort själva över julen, men när vi kommer hem ska vi berätta för familjerna. Och vi har bokat ett privat ultraljud några dagar innan vi ska berätta så att vi är säkra på att fostret fortfarande lever då. 


    Humlaaan: wow då har ni verkligen kommit långt i graviditeten! Relaterar verkligen till oron. Dom flesta gravida är väl oroliga såklart, men tror ändå det är på en annan nivå när man har fått kämpa så för att lyckas bli gravid. Jag antar att du känner en massa fosterrörelser vid det här laget? Hur är det? Har ni börjat förbereda er på något speciellt vis inför förlossningen och den första tiden efter? 


    Ja jag har också ett behov att ventilera med vänner så hade ALDRIG kunnat hålla IVF-processen hemlig :P Men känner samma med familjen, jag sa till min mamma att vi skulle göra IVF under hösten, men berättade aldrig när, detaljer osv. Åhh ni har inte berättat än nej? Vilken v kommer du vara i när ni berättar? Vi berättade för familjen v 13, så fint och så kul att se dom så glada <3 (min sambo berättade dock för sin familj typ på en sekund, var bara jag som var nojig och ville vänta med min familj, tror man är lite mer orolig som tjej hehe). 
  • Melsson
    Noelani skrev 2023-12-15 10:43:32 följande:

    Vi berättade bara för några i min familj och några av mina vänner. Min man ville inte berätta för någon på sin sida... 

    De var rätt skönt att ha några som visste som kunde stötta när det inte gick vägen men också skönt att få visste för att slippa massa frågor. Min familj fick dock inte veta när specifika saker skulle ske utan bara i efterhand när tex en insättning var gjord osv. 2 vänner fick vara med på hela resan.

    Jag berättade enbart för samma personer om plusset direkt när vi plussade.. fåtal till vid v.12 och min man för sin familj först v.16-17. Vi håller det fortfarande väldigt "hemligt" även fast jag nu imorgon går in i vecka 21. Kommer nog förbli så till födseln.

    Jag har väldigt svårt att ta till mig allt trots 4 ultraljud osv varav det sista där läkaren tom gick igenom hela bebisen och visade oss varenda kroppsdel i 30 min... 😅 Känns jobbigt att prata om med andra just därför.. förstår inte heller varför jag inte kopplar.. Någon annan som känner igen sig ? 


    Ja det här med att berätta har jag med tyckt varit jättejobbigt. Jag har precis berättat på jobbet och jag hade sån ångest inför det, vet inte varför. Vill helst inte att alla på jobbet ska veta om det och vet inte varför jag känner så? Snart börjar ju magen bli stor och då kommer ju alla att få veta det ändå... Så ja, känner igen mig helt, känns så overkligt att man nu är gravid. 
  • ivf90
    Melsson skrev 2023-12-18 08:39:03 följande:
    Ja jag har också ett behov att ventilera med vänner så hade ALDRIG kunnat hålla IVF-processen hemlig :P Men känner samma med familjen, jag sa till min mamma att vi skulle göra IVF under hösten, men berättade aldrig när, detaljer osv. Åhh ni har inte berättat än nej? Vilken v kommer du vara i när ni berättar? Vi berättade för familjen v 13, så fint och så kul att se dom så glada <3 (min sambo berättade dock för sin familj typ på en sekund, var bara jag som var nojig och ville vänta med min familj, tror man är lite mer orolig som tjej hehe). 

    Vi har bokat in middagar med mina föräldrar om 2 veckor och några dagar och med svärföräldrarna några dagar efter det. Jag kommer då vara i vecka 16 och 17. Nu är jag i vecka 14 (13+4). Än så länge har det inte dykt upp någon antydan till mage och jag har gått ner i vikt pga senaste veckornas illamående så kläderna sitter tom lösare än vanligt. Får se om det kommer att synas något då! 

    Min kille ville egentligen också berätta innan jul, men jag har känt att jag har behövt landa i det här lite till. Allt är fortfarande så skört. Och eftersom det är i min kropp allting sker har vi kommit överens om att det är jag som bestämmer när och för vilka vi berättar vad. Mina svärföräldrar har en tendens att ibland komma med oombedda råd och dom är ovanpå det ganska hälsofixerade och jag vill inte ens glänta på dörren till diverse hälsoråd. 


    Men ser verkligen fram emot att berätta trots allt detta. Mamma och pappa har lever i tron att jag inte vill ha barn och dom kommer nästan att få hjärtattack av glädje. Dom har varit jättetydliga med att det går jättebra att välja ett liv utan barn, men jag ser också hur dom älskar mitt syskonbarn över nästan allt annat, så dom kommer nog att svämma över av lycka när vi väl berättar. 

  • Vickan31

    Hej på er och vilket bra initiativ med den här gruppen ivf90!


     


    Herregud vilka kämpar ni är här inne! Så inspirerande och rörande att få läsa om allas resor, tänk att vi nu kommit så här långt efter dessa år av försök med all frustration, sorg och tårar det inneburit. Jag ser både några nya namn för mig och några som jag haft äran att få följa under resans gång, hej hej bästa ni! 😊 Jag joinar er gärna i den här fina gruppen, känns precis som Melsson m.fl. redan skrivit att vanliga gravidtrådar inte riktigt lockar då det är svårt att hitta samma förståelse som man gör med personer som ni som också kämpat, längtat och genomgått IVF. Jag är superdålig på att skriva kort, haha, så här kommer en halv roman för den som orkar läsa.


     


    Ålder: 34


    Vecka nu: 13+5


    BF: 19 juni 2024


    Kommande ultraljudsundersökningar: RUL 23/1


    Tid med ofrivillig barnlöshet: 2 år i mitt nuvarande förhållande och 2 år med mitt ex


     


    Bakgrunden till min ofrivilliga barnlöshet:


    Jag har under mina år som ofrivilligt barnlös inte blivit gravid en enda gång trots regelbunden cykel med ägglossning som bekräftats med tempning och även positiva ägglossningstester. Efter fertilitetsutredning visade det sig att jag har en blockerad äggledare, men läkarna har sagt att eftersom allt annat sett bra ut så borde jag ändå kunna bli gravid med hjälp av den andra äggledaren. Då det inte hänt på 2 + 2 år känner jag dock att något ytterligare fel måste det ju vara, något som svensk sjukvård kanske inte har medel för att upptäcka i dagsläget. IVF:en har i alla fall visat mig att det är bara de ägg som de gjort ICSI med som blivit befruktade i vårt fall, eventuellt på grund av för tjockt äggskal finns det en teori om, men ingenting uttalat från vården varför de ägg som genomgått vanlig IVF inte befruktats.


     


    Hur jag blev gravid:


    Jag och mitt ex gjorde efter över ett års försök först en fertilitetsutredning som sagt och sedan ett IVF-försök med en färsk insättning som inte tog sig, och några fler försök blev det inte eftersom vi istället gjorde slut.


    Spola fram till nutid och att jag träffat min stora kärlek. Jag berättade väldigt tidigt för honom om min blockerade äggledare med mera och eftersom han också delar samma stora barnlängtan och inte heller hade några barn sedan tidigare så började vi att försöka aktivt nästan på en gång (vilket kändes naturligt eftersom vi ändå varit vänner i 12 år innan vi blev ett par). Efter ungefär ett års försök utan plus på stickan gjorde vi en fertilitetsutredning som visade på samma sak som med exet: allt såg bra ut förutom min ena äggledare som inte har full passage. Eftersom jag nu hade flyttat från Stockholm till Norrland gällde inte samma regler i det här landstinget, så ett års försök gav bara rätt till en utredning men för att få göra IVF krävdes två års försök. Vi hade dock en fantastisk läkare som verkligen kämpade för oss på grund av min blockerade äggledare och att jag redan hade gått igenom en IVF-resa en gång tidigare utan att få barn.


    Så vi fick en remiss rätt snart och i maj 2023 fick vi göra äggplock och en färsk återföring. Det blev ingen graviditet av det men vi hade två blastocyster i frysen och väntade bara på att få göra en frysåterföring. Sommarstängt och andra saker som krockade gjorde att nästa återföring dröjde från maj till oktober, vilket kändes som en outhärdlig väntan. Men i oktober i år fick vi alltså hämta hem en liten flinga från frysen och den 17 oktober fick vi se vårt allra första plus på stickan: vi är gravida! De glädjetårarna hos mig och sambon går inte att beskriva, vilken overklig känsla!


     


    Hur jag har mått så här långt:


    Jag har inte känt av någon växtvärk som många pratat om, men de ömma brösten kom rätt snabbt och tröttheten och illamåendet slog till omkring vecka 7. Det har varit i princip konstant sedan dess, men börjat mattas av lite sedan vecka 12 ungefär. Psykiskt har det varit svårt att våga tro att det här händer, att det äntligen är vår tur, så det är många saker som jag har nojat och oroat mig för som jag tänker att de som plussat på första försöket kanske inte tänker lika mycket på. Man önskar ju att alla bara kunde få andas ut och njuta när man har blivit gravid, men för mig och flera av er så vet jag att det tyvärr inte varit så. Nu efter KUB-ultraljudet har jag dock en helt annan känsla, att det finns ett äkta hopp och framtidstro att våga planera för att bli tre i sommar.


     


    När har alla BF? :) Vi kanske kan göra en liten lista?


     


    BERÄKNAD FÖDSEL:


    ivf90:


    Noelani:


    Tilltro:


    Melsson:


    Humlaaan:


    Clemmentina:


    Vickan31: BF 19 juni 2024 

  • ivf90

    Vickan31: jättespännande att få höra din historia. Vilket långt kämpande du har varit igenom. Blir så glad att höra att du vågar känna riktigt hopp efter KUB. Relaterar verkligen till den känslan. Extra kul att vi har exakt samma BF också!


    BERÄKNAD FÖDSEL:



    ivf90: BF 19 juni 2024



    Noelani:



    Tilltro:



    Melsson:



    Humlaaan:



    Clemmentina:



    Vickan31: BF 19 juni 2024 

  • Vickan31
    ivf90 skrev 2023-12-20 09:06:04 följande:

    Vickan31: jättespännande att få höra din historia. Vilket långt kämpande du har varit igenom. Blir så glad att höra att du vågar känna riktigt hopp efter KUB. Relaterar verkligen till den känslan. Extra kul att vi har exakt samma BF också!


    BERÄKNAD FÖDSEL:



    ivf90: BF 19 juni 2024



    Noelani:



    Tilltro:



    Melsson:



    Humlaaan:



    Clemmentina:



    Vickan31: BF 19 juni 2024 


    Ååh men vad roligt att vi är så nära i ålder och dessutom har samma BF! Glad Hur mår du nu, du skrev att du ett tag spydde varannan dag och så? Verkligen fint att du skapade den här gruppen som sagt Hjärta
  • ivf90
    Vickan31 skrev 2023-12-20 09:49:18 följande:
    Ååh men vad roligt att vi är så nära i ålder och dessutom har samma BF! Glad Hur mår du nu, du skrev att du ett tag spydde varannan dag och så? Verkligen fint att du skapade den här gruppen som sagt Hjärta

    Sen en vecka tillbaka har jag nästan inget illamående alls. Det kan komma små, korta episoder, men nu får jag behålla maten iaf! Nu längtar jag tills man kan börja känna lite sparkar och sånt, men det kommer nog dröja ganska länge eftersom jag har moderkakan i framvägg. 
    Hur har ni gjort med att berätta för vänner/familj/jobb osv? Vet dom att du är gravid och att ni dessutom har gjort IVF?

  • Orkidé8181

    Hej,

    Hoppar också in här, känner igen några av er 😊

    Är 42 år och blev gravid efter ganska exakt 1 års försök med ivf, har 2 barn sedan tidigare med mitt ex.

    4 försök, 2 st FET och 4 ET.
    Efter 3 försök blev vi erbjudna att köpa 3 pack istället för att köpa varje försök för sig då kliniken ändrat reglerna och gick efter individuella bedömningar istället för ålder, så köpte 3 och och då tog det sig på första försöket.

    Är i v 32 nu, börjar bli lite tungt 😅
    Beräknad till 19/2 😊

    Skrev en längre presentation förut men då försvann allt, så blev en kortare version nu 😊

  • Melsson

    Så kul med lista för att se hur alla ligger till. Roligt också att vara så nära er IVF90 och Vickan31, har för mig att Noelani har i maj och är nära oss med? :)


    ivf90: BF 19 juni 2024




    Noelani:




    Tilltro:




    Melsson: BF 28/5




    Humlaaan:




    Clemmentina:




    Vickan31: BF 19 juni 2024 

    Orkide8181: BF 19/2


Svar på tråden Vi som till slut blev gravida med IVF