Vi som till slut blev gravida med IVF
Jag tänkte att det kan vara på plats med en tråd för oss som har blivit gravida med IVF så att inte IVF-trådarna svämmas över av gravidinnehåll. Här kan vi följas åt och diskutera allt graviditetsrelaterat såsom oro, ultraljudsundersökningar, tankar, händelser osv.
En presentation av alla som vill skriva i tråden skulle passa fint tycker jag. Skriv hur mycket eller lite ni vill.
Ålder: 33
Vecka nu: 12+6
Kommande ultraljudsundersökningar: RUL 29/1
Tid med ofrivillig barnlösthet: 2 år
Bakgrunden till min ofrivilliga barnlöshet:
Jag har länge inte vetat om jag vill ha barn öht och bestämde mig för att göra abort när jag var 28 samt 29 och blev oplanerat gravid med min kille (som jag fortfarande är ihop med). Men båda gångerna hann det sluta i tidigt missfall. Där och då väcktes en lite oro för att det fanns en risk för att jag skulle vara en sån som visserligen blev gravid lätt men då sen fick missfall.
När jag fyllde 31 fylldes jag av en stark önskan om att få barn. Min kille var med på tåget och vi började försöka. Jag blev gravid direkt i september 2021. Men testen var supersvaga och jag började blöda ut mitt tredje tidiga missfall efter några dagars lycka.
Vi var inte överdrivet nedslagna eftersom det ändå hade hänt något på försöket. Men följande försök var inte lika lyckosamma. Vi var nitiska med ägglossningstester, men varje månad blev ändå en besvikelse. Till slut var vi uppe i ett år av negativa resultat och vi sökte då hjälp direkt.
I november 2022 påbörjade vi vår fertilitetsutredning. I mars 2023 var den äntligen klar och vi fick diagnosen oförklarad infertilitet. Efter ytterligare någon månad fick vi vår regionsfinansierade IVF-remiss godkänd och vi fick komma till Livio och påbörja sprutor i maj 2023. Vid äggplocket fick vi ut 12 ägg och alla 12 befruktades! En 3-dagars sattes in och hela 5 stycken ytterligare utvecklades till fina blastocyster till frysen. Flera dagar innan min testdag började jag blöda kraftigt och det blev ännu en besvikelse. Det kändes otroligt tufft att behöva ta en lång paus över sommaren.
När augusti kom missmatchade min ägglossning öppningen för kliniken med några dagar och det blev ytterligare en missad cykel. Cykeln därefter fick jag besked på ultraljudet inför insättningen att jag måste ha ägglossat en dag efter mensen och att vi hade missat chansen och behövde vänta en cykel till.
Hur jag blev gravid:
I början på oktober 2023 blev det äntligen dags för min första FET (och andra överföring). Redan två dagar efter överföringen fick jag innan mens-känningar och en rosa flytning, och jag var övertygad om att det var något fel med min cykel igen. Men det skulle visa sig vara en nidblödning! Mensen kom aldrig och när jag testade mig på RD11 fick jag ett knappt synbart streck.
Hur jag har mått så här långt:
De första veckorna trodde jag att jag höll på att bli galen på riktigt. Mina svaga positiva test gjorde mig övertygad om att det skulle bli ett fjärde tidigt missfall. Jag hade noll symtom och varje dag var som att leva i ett ångestmoln.
Vi bokade in ett tidigt ultraljud i vecka 6+6 och då kunde ett hjärtljud konstateras. Men embryot mätte bara 6+2, vilket gjorde mig övertygad om att den skulle dö inom kort. På IVF-klinikens ultraljud i vecka 7+6 var embryot återigen 3-4 dagar för litet, men det hade vuxit 1 mm/dag och hjärtat slog fortfarande. Jag hade inga ömma bröst, inget illamående, men ett oändligt sömnbehov.
I vecka 9-10 kände jag mig plötsligt piggare och hade därmed inga symtom alls. Vi bokade in ytterligare ett privat ultraljud eftersom jag var övertygad om missfall. Men i 9+5 fick vi se ett litet foster som hade vuxit som det skulle med en stabil hjärtrytm. Efter det vågade jag ändå börja slappna av lite. Och helt plötsligt kom illamåendet och jag började spy varannan dag ungefär. Men de fysiska gravidsymtomen lättade min ångest, så det gjorde mig ärligt inte så mycket.
Inför KUB blev jag dock otroligt nervös igen. Jag var så rädd att det skulle ha dött, men allt såg ut precis som det skulle i vecka 12+4. Även om allt forftarande känns extremt overkligt så har jag ändå vågat börja tro på att det här faktiskt ska ske nu!
Ser fram emot att läsa era andra presentationer!
Jag är gravid i v. 20 efter vårt andra IVF-försök och andra återföring förra året. Är verkligen glad att det ändå gick såpass fort när vi väl började med IVF! Jag är 39 och vi hade försökt i totalt två år när vi till slut lyckades bli gravida. Utredningen visade att jag har endometrios och lågt AMH så två kvinnliga faktorer. Vi var på RUL i måndags som såg bra ut och fick veta att vi väntar en liten pojke! ❤️ Känns så fint! Var ganska omtumlande först att få reda på kön tyckte jag, fastän jag kände innan att det inte spelade någon roll egentligen och faktiskt redan kände på mig att det nog var en pojke. Men det blev liksom mer verkligt och man börjar föreställa sig framtiden osv! Iaf så är det vårt första barn och BF är 2 juni 😊 Sedan början av v. 19 har jag känt av små buffar inifrån magen som känns så häftigt och fint att känna och att få kontakt med den lille därinne 😍 första dagarna kände jag bara på kvällen och senare fler ggr under dagen. Men bara ganska svaga buffar än så länge, men min sambo har lyckats känna dem utanpå magen några ggr ändå 😊