Enbarnsföräldrar, titta hit!

Min dotter är 7, vi bor i Norrland :)

Välkommen hit ! Kul att se att det är fler med äldre barn som oxå hittat hit ..::)

Frågar er dotter efter syskon eller hon e nöjd som det e ?  

Hon kan ibland vilja ha syskon, men sen när hon ser kompisar med syskon så tycker hon att de är ganska skönt att vara själv :)

Nu har tankarna på ett barn eller två börjat snurra på högvarv hos mig igen, det jag tänker på mest är att hur hon kommer mottas bland andra barn som har syskon - kommer hon känna sig utanför och konstig?

En i vår närhet vars syster hade haft en tuff första förlossning sa förskräckt "Tänk om hon inte kommer vilja ha fler barn efter detta?"  

Det slår mig hela tiden hur märkligt och konstigt att bara ha ett barn är i dagens samhälle?  Jag vill inte att min dotter ska ses som en udda person, ska känna sig utanför eller som bortskämd bara för att hon inte har syskon. Har tänkt mycket på min egen barndom och insett jag har varit väldigt ensam, något som hängt med i vuxen ålder - känslan av att "någon" fattas. Vet dock inte vad det är.

Min man är också ensambarn och trivdes som fina fisken. han bodde dock i huset bredvid en kusin som blev nästa som hans bror under hans uppväxt.

Ville mest skriva av mig för jag känner mig väldigt förvirrad helt plötsligt.  

Hej, får man vara med i tråden?

Jag har en son på 4 år och är nöjd med ett barn. Skulle eventuellt kunna tänka mig en till när min son är typ 10, mest ifall min sambo (som inte är pappa) vill ha ett... men vi får se.

Jag tycker det är så otroligt skönt med bara ett barn. Det är tyst och mysigt hemma, bostaden är en fristad utan bråk och gräl och trampandes på tår. Jag TRIVS såhär. Har vänner med 2 barn och de skriker och gapar och bråkar och slåss hela tiden. Varje gång vi/dom går hem så tänker jag 'åååh vad skönt att jag bara har en'!

Det roliga är att jag växte upp i en familj med 3 systrar, min syster som har en son i samma ålder är också nöjd med bara ett barn. Kanske men från den kaosartade uppväxten? Folk omkring mig verkar resonera att man ska få småbarnåren avklarade osv. Men jag vill inte ha något avklarat, jag vill LEVA och NJUTA av mitt liv inklusive småbarnsår. Det kan man, om man har ett barn. Bara att den ena tar barnet och den andra får egentid om det behövs! Svårare med två barn. Som sagt, ev. ett till när mitt nuvarande barn i princip är självgående. Men absolut inte två småbarn.

Btw blev nyfiken nu på Vit Liljas ålder .

Åh såna där tankar tror jag att alla har. Man vill ju inte att ens barn ska bli utanför, men tror att risken är tyvärr lika stor om hen (förlåt var bara tvungen att använda det) har glasögon, springer konstigt eller pratar orent. Barn kan vara väldigt elaka, men jag personligen tycker att det är en dålig anledning att skaffa ett barn till, "så inte mitt barn blir utsött". 

Allt i dagens samhälle är uppbyggt på att man ska ha minst 2 barn. Alla resor och alla weekends är gjorda för 2 vuxna och 2 barn, inträde på zoo, lekland, simhallar och teaterföreställningar är likadant, det förväntas att man har 2 barn. På flera ställen är det tom billigare att köpa familjebiljett än att köpa 2 vuxna och 1 barns biljetter. Tror också det är därför tankarna går runt i hjärnan om man egentligen bara vill ha ett barn. Och tyvärr att många skaffar tvåan "för att det ska vara så" fast att dom egentligen hade varit mycket bättre föräldrar till ett barn.  

Hej! 
Ja, klart du får vara med i tråden! Jag förstår precis vad du menar med att bostaden är ett hem och inte en krigszon. Vi är ofta barnvakt till sonens 1 år äldre kusin. Ingen av dom har syskon så antar att dom har lite "syskonroll" emellan sig. Dom springer, busar, leker och har roligt för att i nästa sekund slå varann, hata varann och sparka, slåss och spotta på varandra. Även om det är himla roligt att dom har bra kontakt känner man bara en stor suck när han åker hem och jag är SÅ glad att jag bara har en.

Hör också kollegerna på jobbet som är helt slut och är mest irriterade på sina barn, men det är väldigt viktigt för dom att poängtera att man "ska" ha 2 barn och att barnen blir ensamma annars. Att föräldrarna ofta är helt slut, tycker barnen mest är en pina, och att hemmet alltid är stökigt. Att livet känns som en hamsterbur där dom bara vaknar-jobbar-lagar mat-städar och plockar iordning verkar inte vara så noga. En kollega sa tillochmed "ja men det är ju så med barn... men jag får ju min belöning när dom flyttar hemifrån, och nu dessa åren är det bara att stå ut. Thats life!". Jag bara gapade och tänkte "vaaaa?" Tycker hon verkligen livet ska vara så?

Vi är 25, och snart 25, är alltså födda 88 och 87. Hoppas det stillar din nyfikenhet haha (och att denna tråden inte spårar ur till en ålderstråd).

 

Ja det där med att barnet skall känna sig ensam tycker jag är den största frågan. Min kille är ensam barn och tycker att det kanske nte varit helt positivt.... Men jag är nog också på att skaffa fler barn när min son är lite äldre, vill inte ha två bebisar.

Vad hemskt det måste vara att längta tills barnen flyttar ut . Nej så vill jag verkligen inte känna!

Vi har en hund för sällskap, vet att det inte är samma sak med det finns i alla fall en lekkamrat nära till hands! Det jag tänker mest på är väl i så fall i framtiden, att det inte finns nån när han är vuxen. Men då har han ju i alla fall en kusin som är ensambarn så det har lite tillhörighet, även om de bor på varsin sida av jordklotet. Och sen får man väl se som sagt angående småsyskon. Jag kommer väl överräns med en av mina systrar men den andra tycker jag mest är jobbig att ha att göra med, så skaffar man ett syskon för den skull vet man ju ändå inte hur det blir.

OT: Jag är också 87a, fattar inte varför nån som är född 81 skulle verka som en tant eller farbror alls! Jag trodde du var typ 17 bast eller nått . Inte för att det skulle gjort något! Min bästa vännina är 34.

Hur gammal vill du att sonen ska vara när han blir storebror? Har ni planerat något? En kompis till mig skaffade syskon när barnet var 9 år och enligt henne var det helt fantastiskt. Jag känner lite att man aldrig blir av med bebisstadiet bara, men det är kanske inget du har emot? ;)

Nej inte jag heller, jag jobbar mycket och vill känna att det är fantastiskt när man umgås med sin son (eller familj) och att det ska vara värt de långa dagarna på kontoret. Och det är det nu! Visst, han kan driva mig totalt till vansinne nu när han är inne i en intensiv period, med en himla massa trots, men det är ju bara så kul! Man ser hur han utvecklas för varje dag, och att se på vilka sätt han kommer på att "jävlas" med oss är otroligt, han är så himla smart haha. Man får se det positiva med det negativa ;) 
På vardagarna åker vi till badhuset, åker och handlar kläder, går på restauranger och träffar kompisar. Tror inte det skulle vara möjligt med 2 barn, och jag älskar hur vi har det nu!

Vi hade hund när sonen föddes men hon dog för ett tag sedan. Jag vill verkligen ha hund igen. Jag känner att mitt hem är inget riktigt hem utan hund och jag känner att familjen inte är komplett utan hund, men där tänker vi olika. (Tur är väl det?) Jag ser inte alls hunden som ett komplement till ett syskon utan att familjen blir fullvärdig då. Jag älskar hundar (min ras, åtminstone) men i dagsläget fungerar det inte. Vi jobbar mycket, bor i lägenhet och älskar att resa. Om det finns möjlighet skulle vi nog ta en weekendresa varje helg ;) Hund finns absolut i tankarna, men då behöver man vara hemma så länge att hunden kan börja på dagis, och att bli bortlämnad med jämna mellanrum när man reser. Det får bli en senare fråga (även om vi åker ibland och kollar på hunddagis haha)

 

Nu är jag dödligt trött på att folk jag inte ens känner tjatar om syskon. Nästa gång någon gör det kommer jag vara ärlig. Det kommer dröja OM.det blir ngt syskon. Min dotters pappa gjorde efter 6 år och ett gemensamt barn slut via sms och stack 16 mil bort i våras och jag håller på att läka min själ och är inte särskilt engarerad i sitt barn så ja det lär dröja om d blir syskon. Just nu har jag o dottern det väldigt bra själva.

Så konstigt att folk kommenterar även om ni är ensamma. Vi får höra mycket varje dag, men vi har vart tillsammans i drygt 10 år, bott ihop i 9 och har en son på 2, så vi är väl i "syskontagen" eftersom vår son är i den åldern så det är väl inte så konstigt.

Men du får väl svara:

"Hur hade du tänkt det skulle gå till? Ser jag ut som jungfru Maria?"
"Det brukar krävas 2 för en sån sak, men du kanske vill vara frivillig?"
"Vad är bäst? att ragga upp en random man på krogen för att få syskon så jag blir ensamstående till TVÅ och jag är sönderstressad, har dåligt med pengar och orkar ingenting.... eller att det fortsätter vara jag och dottern och vi har det skitbra, åker på semestrar och är trygga med varandra?" 

=D 
Det är folk som inte vet om att jag är ensamstående eftersom jag inte känner dem. De som känner mig vet ju att jag är ensamstående och ingen har tjatat om syskon sedan hennes pappa stack. Men det känns väldigt bra med "bara" ett barn. Jag ser på andra som har flera barn, särskilt de som har fler än 3, hur de går på knäna många gånger, en del släpper ungarna totalt och skiter i att uppfostra dem. De flesta jag känner som vuxit upp med många syskon har valt att bara skaffa ett barn eftersom dem ofta känt sig undanskuffade, deras föräldrar har inte haft tid med dem osv. 

Jag har alltid sagt MAX två barn, sedan jag fick dottern känns det väldigt bra med en. Jag vet heller inte om min rygg skulle klara av att bära en till graviditet då jag fått mycket problem med den av graviditeten. Min skrutt låg väldigt långt fram så jag fick en jättemage, MÅNGA frågade om jag verkligen bara hade en i magen eftersom det såg ut som att jag skulle ha tvilligar men med den jättemagen följde ryggproblemen som jag fortfarande 15 månader efter förlossningen dras med. Det är liiite bättre men långt ifrån så bra som den ska vara egentligen. Så just nu känns det jäkligt bra med en liten skrutt att lägga mitt fokus och kärlek på =)  
Man kan ju faktiskt få syskon på andra sätt. Bonus- eller mina vänners barn som hon kanske kan växa upp med som om de vore syskon. Jag har en biosyster, fyra bonusar och två nästan-syskon. Den ena nästansyskonet är min och syrrans bästa killkompis som vi vuxit upp med och lekt med flera timmar i princip dagligen och det andra nästan-syskonet är en kompis barn som ser mig som sin storasyster då jag var hemma hos dem väldigt mycket när hon var yngre =D Så ett syskon måste ju inte komma ifrån min kropp =D    

Ingen som kan dra ihop en träff ? ;)

Vilken bra tråd! Ville bara säga det och återkommer när jag har tid.

Är denna tråden fortfarande något aktiv? :)

Jodå, de inblandade har nog bara inte haft tid att skriva några inlägg de senate 9åren...

Jag tampas ca dagligen med en skam o skuld att jag troligen inte fysiskt o psykiskt orkar med en till graviditet o fler än mitt nuvarande barn.

Sen hjälper det inte att man matas av ?jag växte upp som ensambarn o hatade det? snacket.. hatar dessutom ordet ensambarn för de är sällan ensamma barn ju, det finns vänner o familj i bilden.

Folk vill verkligen få det att låta som syskon är livets mening och den bästa presenten till sitt barn, men hur många av dem som pushar detta tror ni har bra kontakt med sina egna syskon?

Har själv känt skuld men när jag analyserat det inser jag att den enbart härstammar från omgivningens fördomar. Hela Kina är fullt av endabarn! Alla hade säkert inte en dålig uppväxt, hahaha!

Nej, du gör helt rätt som inser dina begränsningar och fungerar som förälder åt det barn du har. Det är inte så enkelt som att bara "skaffa" ett syskon och allt blir super. Om syskonet föds med en funktionsnedsättning, kommer du att orka det? Om det blir tvillingar, hur hanterar du det?

Har två bröder, en med både fysisk och psykisk funktionsnedsättning, min relation till honom är klart annorlunda än med min normalstörda bror. Inte att jag älskar någon mindre, men det blir en annan dynamik helt klart.