Diabetesmammor snackar vidare :)

tycker oxå det är mycket svårare nu, har en mycket aktiv och krävande 8-månaders som, aldrig vill sitta still så det finns knappt tid eller ork att vara noggrann med mellanmål, skära upp massa grönsaker till maten, äta på regelbundna tider osv :(
dock har mitt hba1c sjunkit till 45 och jag väger mindre än innan graviditeten :) kanske för jag äter mycket mindre och rör mig mycket mer..
vissa dagar får jag i mig både frukost lunch och middag, andra bara 2 mackor till frukost och ett fat youghurt till middag och ett par koppar kaffe under dagen, inte bra men min son kommer i första hand och ibland är jag så trött efter lek, bus och promenader, gråt och gnäll att jag hellre vilar de 30-40 minuterna min son sover än att göra en riktig måltid och äta... 

Angående arvsrisk för enäggstvillingar, om en av tvillingarna fått typ 1-diabetes så ska det vara lite mer än 70%:s risk att även den andra tvillingen får det enligt: http://www.medfak.umu.se/digitalAssets/111/111207_forskn.dag_2012_kap3.pdf

Punk - Ajdå! Hoppas verkligen verkligen att båda mina barn skonas från diabetes! Har du kanske koll på om enäggstvillingar är vanligare bland diabetiker? Det är ju en missbildning på ägget som gör det och missbildningar är ju ökad risk med diabetes!? Jag har fått den frågan flera gånger men glömt att fråga när jag varit på sjukhuset!

Enäggstvillingar ska inte vara vanligare bland diabetiker. De missbildningar de talar om är missbildningar på "tredje groddbladet". Knepigt att förklara, men de missbildningarna uppstår när kroppen liksom ska vränga till sig och få alla organ på insidan. Gomspalt och hjärtfel härrör från samma utvecklingssteg och därför har barn med gomspalt i högre grad hjärtfel. Enäggstvillingar är mer ett litet "hoppsan" som man lyckas med oavsett diabetes och hoppsanet sker innan man kommit så långt som till groddblad.

Denna information fick jag från en universitetsföreläsning. Föreläsningen handlade om livets uppkomst och när och hur de vanligaste typerna av missbildningar uppstår. Det var längesedan, men fakta ska inte ha ändrats. :)

Nu är jag bara nyfiken. Någon som är på G med nr 2?  
(nej jag är inte gravid, bara nyfiken som sagt)

Nej här är inget på G... Istället har vi bestämt att det inte blir fler barn. Jag är livrädd för fler komplikationer och min sambo orkar inte igen, dessutom med ett barn att ta hand om. Min läkare avråder inte från en graviditet till, vi har pratat om det men så känner jag själv. Plus att jag alltid har haft tanke om ett barn, är själv ensambarn och klart det finns nackdelar men jag har haft en fantastisk uppväxt :) vi trivs med att vara vi tre och vi känner oss hela tillsammans, en trio :) MEN inget är hugget i sten, om suget kommer om något år får vi ta det då. Vi tog mest beslutet för om vi skulle börja sälja av bebissaker eller inte. Nu ligger de på blocket ;)

Inte gravid men skyddar oss inte och försöker inte utan mer "blir det så blir det" typ :)

Inte i det närmaste eftersom vi fick tvillingarna i början av året men planerar inte att vänta allt för länge ifall vi vill ha (fler) syskon! Vi är väl lite i valet och kvalet! Med varje år över 30 så ökar risken/chansen för tvåäggstvillingar och det skrämmer mig! Sen skonades jag från diabeteskomplikationer i denna graviditeten men man vet ju aldrig med nästa! :/

Vi är nog snart på G. Lite som lerumsmamma, typ. Fast fortfarande minipiller i nån vecka till... Sen får vi se. Nu blir det ju tyvärr snart senhöstbarn, vi har redan ett sånt! Äh, får se vad som händer. :) insåg att jag blir 36 om tre månader, så det börjar bli tight på allvar nu

Alltså, hjälp. Plötsligt bestämde vi ju oss för att försöka få en tvåa, och ev börja typ nu, eller nästan i alla fall. Och plötsligt känns det så jävla läskigt! Vi har ju en smått förfärlig första dotter som har hållit oss vakna dygnet om om i nästan ett års tid (som vi förstås älskar högt och rent, oftast). Men alltså, två? Håller relationen för det? Är det vettigt? Vi har ju efter det här första året för all del redan totaländrat våra liv och träffar typ vänner en gång i månaden och sånt, så vi är ju redan "inne i det", men allvarligt? Det verkar ju för fasen asjobbigt! Och våra föräldrar som har räddat oss när det har varit som värst kommer ju tro att vi är helt dumma i huvudet... Men jag är snart 36.

Bättre att lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge?