Ni med deprimerade partners - prata av er?

Svarade dig i andra tråden också.
Förstår exakt vad du menar med översitter-attityd och självgodhet, usch, de värsta egenskaperna som finns för mig. Nu försöker jag se igenom sjukdomen och förstå att det inte egentligen är hans normala tillstånd som gör allt detta. Värst är det när det går ut över barnen, om han kommer att ta till hårdhandskar för att försöka uppfostra så drar jag med en gång.

Läste i ett tidigare inlägg att ni skulle separera, det är inte längre aktuellt?Menar du att han nu har "vaknat upp" och inser hur han har betett sig? Vad skönt det vore om det kunde bli så här också..

Om jag förstår dig rätt, så är detta första gången du upplever din mans hypomani. Ni träffades och då mådde han bra i något år, sen gick han ner i en lång depression, som nu har övergått i hypomani (eller ett blandtillstånd), stämmer det? I så fall har du kanske ännu inte upplevt hur han blir när han landar och verkligheten hinner ikapp honom. Har han aldrig haft kortare perioder av känslokyla och aggressivitet tidigare?

Vi har ännu inte bestämt ifall vi ska flytta till varsin lägenhet, eller en gemensam. Vi har i alla fall bestämt oss för att sälja huset till våren, för jag vill inte längre ha det ansvaret och inte veta ifall jag kan räkna med min man eller inte. Jag lovade både honom och hans läkare att vänta några månader med att fatta beslut om vår relation, tills hans utredningar är klara och tills medicinen är rätt inställd. Kärleken finns definitivt kvar, men om nästa jobbiga period kommer inom några månader, då vill jag inte mer. Då måste vi prioritera barnen, och det gör vi bäst genom att i så fall dela på oss. Det är min man införstådd med nu.

När vi träffades så mådde han bra, varken för uppåt eller neråt - hans riktiga jag.

Allt hände väldigt fort hos oss, två täta graviditeter, flera jobbyten och en flytt. Nånstans där så tappade han det. Han har nog inte varit enbart deprimerad, inte sängliggandes iaf. Utan varit i nåt sorts blandtillstånd, snabbt svängandes, i två års tid. Och under tiden så kom alkoholen in i bilden mer och mer. Han var deprimerad och sängliggandes en tid innan vi träffades, och har tydligen haft hypomanier innan också enligt hans anhöriga.
När vi träffades var han absolut inte känslokall, han var väldigt ödmjuk och älskade att prata, brydde sig om mig och andra på ett helt annat sätt. Detta började jag märka av nån gång under första graviditeten.

Förstår precis din tanke med att kärleken finns kvar men att det kanske inte räcker till. Känner likadant, jag älskar honom och vår familj, men om det kommer en till sån här period är det bättre att vi separerar, för barnens skull framför allt. Så att de åtminstone har en förälder som mår ok, för jag känner att jag håller på att bli sjuk av detta jag också snart.

Blir galen!
Vet inte om jag orkar!

Nu har jag varit borta med barnen i en vecka både för att jag ville men mycket för att min sambo skulle få lite lugn och ro. Han har fixat det han måste här hemma med att gå till jobbet, städa, laga mat, diska, tvätta mm. Det som man gör i ett hem.
Han har mått bra säger han och det enda är att han har haft svårt att komma i säng i tid så han vänt på dygnet men det är ju inte något jättekonstigt.
Han har inte gjort mer än det nödvändiga men han har gjort det i alla fall. Han har känt sig lugn och inte varit irriterad någon gång på hela veckan.

Nu har vi kommit hem och han blir direkt stressad. Han orkar inte med barnen, han blir arg, han lägger sig på soffan (efter att vi varit ute en stund i o för sig)... men jag har ju haft barnen hela veckan helt själv o jag hade hoppats på att han kanske hade lite mer ork nu när vi hade varit borta, men icke...så nu återgår allt till det "normala" igen.

Jag har saknat honom när jag varit borta men ändå har det varit skönt att bara jag  haft koll på barnen, ingen som blir irriterad på varken mig eller barnen för ingenting. Det har känts bra...
Nu blir jag bara ledsen när jag kommer hem.

Vad ska  man göra??

Vad säger han själv om det mönstret - att han är lugnare när familjen inte är hemma? Har ni haft mycket kontakt under veckan du var borta?

Jag var hemifrån en vecka i somras. Då skickade min man sms varje dag om att han saknade mig. Vi pratade oxå i telefon varje dag, och det lät som att det funkade ganska bra hemma. De gulliga sms:en och telefonsamtalen helt utan irritation, fick mig att liksom glömma bort hur vardagen hemma brukar se ut. Jag började inbilla mig att han skulle vara glad och kärleksfull när jag kom hem. Därför blev jag grymt besviken när jag kom hem, och allt var som vanligt (förutom stökigare).

Min man är nästan alltid gullig och längtande i sms. När jag lämnar hemmet, t ex åker till jobbet, kommer han på hur onödigt och dumt det var att gå och sura eller bara ligga och glo på tv medan jag var hemma. När jag inte är där ångrar han sig och vill umgås, ha det mysigt. Men så fort jag kommer hem, slutar han längta. Han säger själv att han blir tryggare när jag är i närheten, men när jag är borta får han ångest och blir orolig, och därför söker han kontakt med mig. När jag kommer hem släpper den akuta ångesten, och då börjar han nästan direkt fokusera på annat istället.

Jag känner mig behövd, men inte älskad eller uppskattad. Hans längtan till mig handlar mest om hans egen ångest och otrygghet. Det är märkligt att vara så behövd och efterlängtad, utan att själv få ut något av det.

När jag o barnen varit borta förut (innan han mådde såhär dåligt) så hörde han nästan aldrig av sig. Han sa då att han hade svårt att ta sig för saker när jag inte var hemma. Jag var alltid den som fick ringa.

Denna gång däremot så har han ringt flera ggr varje dag och han har saknat oss. Han har låtit lugn och det har låtit som han mått riktigt bra. Jag var väldigt förvånad ang mönstret att HAN hörde av sig. Det är första gången jag är borta längre tid sedan han blev "dålig".

Han mår dåligt över att han inte mår bra när barnen är hemma. Han säger att han älskar dem över allt annat men han klarar inte av de ljud och det liv som blir. Han säger att han behöver stor kontroll just nu och det kan han inte få med barnen hemma.
Han säger också att han för tillfället inte vet vad han känner för mig...eller han säger att han älskar mig men han vet inte om han älskar mig för den person jag är eller om han fortfarande är kär i mig om du förstår vad jag menar.
Han blir ju väldigt lätt arg och irriterad på mig också.

Han mår väldigt dåligt över att han blir arg och irriterad på mig och barnen eftersom vi "inte gjort något för att förtjäna det". Han vet inte vad han ska göra. Han ska försöka ringa på måndag och höra om de vet nåt när han får komma. Jag har erbjudit mig  att ringa om det känns jobbigt för honom, han har inte bestämt sig än.

Han orkar inte nåt nu när vi är hemma. Alla ljud gör att han blir såååå trött. Vi har pratat om att han kanske borde bo själv men samtidigt har jag ju läst att man inte ska ta stora beslut när man är dålig samtidigt så är det kanske en bra hjälp på vägen, vi ska ju inte separera utan bara att han får lite lugn och ro medan han "tillfrisknar".  Å andra sidan vet jag inte om det är någon bra idé heller.

Det tär dock på mig att hela tiden få negativa saker, få göra allt själv hemma och inte ens veta om han tycker om mig längre man är ju inte mer än människa!

Behöver stöd!!! Ursäkta det långa inlägget!

Jag kikar in här då och då, men kommer mig aldrig för att skriva något. Min man börjar faktiskt må lite bättre äntligen. Han har börjat på stressrehab med KBT i grupp och han ska även påbörja arbetsrehabilitering och få motion på recept via dem. Men visst känns det som att det är en lång väg kvar, och jag börjar känna mig helt slutkörd. Hans sjukskrivning har resulterat i att jag jobbar sjuukt mycket (för att hålla liv i hans företag). För någon månad sedan 20 dagar i sträck, ledig 2 dagar, jobbade 7, ledig 1... Klart ohållbart.

Trött sambo: jag känner igen mig helt i det du skriver! Min man har stora problem med ljud och tycker ofta att det blir för mycket när barnen lever om. Det behöver inte alls vara att de skriker, utan bara att de pratar för mycket och viftar med saker i ansiktet på honom. Han har även svårt att uttrycka några känslor för mig, och säger att han inte kan "komma åt" sina känslor, att han tror att han älskar mig men att han inte kan hitta känslorna.

Jag undrar om jag hade orkat stanna kvar om det inte var för barnen, för deras skull tycker jag att det är värt att kämpa lite extra. Särskilt nu när jag faktiskt märker en viss förbättring.
Men kan inte tiden gå lite fortare?? Hur ska man stå ut med det här utan att veta när det tar slut? 

sviken: precis likadant här. Ett av våra barn är mer "irriterande" än andra och sambon uttrycker ofta att allt hade varit mer eller mindre bra om detta barn inte funnits även om han älskar det...skär i hjärtat.

Ibland vill jag bara ta barnen och åka därifrån fast jag vet ju att han älskar dem. De behöver knappt göra nåt mer än att bara vara barn för att han ska gå i taket. Stora barnet märker man har blivit mer och mer känslig och gråter lättare. Pratar ofta om att pappa är arg osv

Det är svårt att orka med att ta allt hela tiden, samtidigt mår ju sambon dåligt av att han är arg på oss utan anledning egentligen. Han blir ofta ledsen och säger att vi är ju de snällaste som finns och ändå blir han arg på oss...svårt att veta hur man ska hantera det.

usch vad mkt du jobbar!!! Har ni företaget tillsammans eller? ni har inte råd att ta in någon på deltid som kan hjälpa dig?

Att han pratar om att pappa är arg, är nog egentligen bra, även om man förstås hade önskat att barnen inte hade behövt ha anledning att prata om sånt.

Trots att våra barn är små (4 och 2 år) har vi valt att berätta för dem att pappa är sjuk. Min man blev misshandlad av sin far när han var liten, och det har vi oxå berättat.

Särskilt 4-åringen har haft nytta av att veta att pappas irritation och oengagemang beror på sjukdom. 4-åringen har en hög känslighet för orättvisor och kränkningar, så han säger direkt ifrån när pappans beteende inte är okej. En gång fräste han: "Nu är du så sur! Ska du inte åka till doktorn!?"

Han kan oxå, med glad röst, säga saker som: "Idag har du inte varit alls arg, pappa."

En gång när farmor var på besök fick 4-åringen ett utbrott och skrek och slog mot sin pappa. Då sa farmor: "Du får inte skrika så på din pappa. Han skriker ju inte mot dig." Det är så dumt av henne att säga så, för hon vet visst att pappans depression innebär ett tjurigt humör. Allt sånt reagerar min man mot. Han svarar, så att barnen hör det, att hans mående gör att han visst skriker på barnen ibland.

Jag tycker det är väldigt bra att min man gör så, att han "försvarar" barnen, eller ställer sig på deras sida, eller vad man ska kalla det. Förklarar ur deras perspektiv. Om han inte hade sagt nåt, hade ju barnen mer eller mindre tvingats leva i en lögn.

Min man har i kontakten med vården poängterat att barnen (särskilt 4-åringen) påverkas negativt av hans dåliga mående, och att han själv mår extra dåligt av att se detta. Vårdpersonalen har sett det som en anledning att skynda på hjälpen. Och det är ju så det ska vara. Givetvis är det tragiskt att folk mår dåligt, och alla borde få hjälp direkt när de ber om det. Men om man måste välja mellan en person som lever ensam, och en person med små barn vars utveckling störs av en förälder som inte kan ta fullt föräldransvar, då måste man prioritera föräldern. Den personen påverkar ju i sin tur hur hela familjen mår.

Vi som är anhöriga, och som dessutom har småbarn att ta hand om, bränner ut oss fortare än anhöriga utan barn. Innan vi fick barn var det oxå skitjobbigt när min man hade sina hemska perioder. Jag gick ner i vikt, sov för lite, började tappa livsglädjen. Men nu har jag dessutom den där tunga ansvarskänslan som handlar om att försöka avgöra vad som är bäst och lämpligast angående barnen. När de klänger på pappan, trots att han är sur - ska jag säga åt dem att lämna pappan ifred, ska jag avleda genom att aktivera dem (och få ännu mer stress över allt annat jag oxå borde göra), ska jag tjata på pappan att lämna hemmet, ska jag själv ta barnen och hålla mig hemifrån, eller ska jag låta pappan och barnen lösa situationen själva?

Nu, sedan min man började med litium, har han ett riktigt trevligt humör, vilket oxå gör att barnen klänger mindre på honom. De leker långa stunder själva, utan att bråka! Helt underbart! Nu är det bara orken som fattas min man. Jag har alltså fortfarande mycket att göra, men det går fan så mycket lättare när man slipper bråk, suckar och sura miner hela tiden.