Ni med deprimerade partners - prata av er?

Nu är han deprimerad igen... vet inte vart jag ska ta vägen. Är så ensam. 4 veckor kvar tills jag har en ettåring, en bebis och en man som inte fungerar. Han vill inte berätta vad det är. Jag går sönder. Väntar att det ska bli telefontid på psykmottagningen, jag måste få honom att gå dit men hur? Hur har ni andra hållit ihop hela tiden?

Tack oviss Jag undrar jag hur länge han egentligen har burit på allt. Vi har haft svårt att prata senaste åren lite till och från. Men ifjol när vårt barn bara var kring 3 månader klappade han ihop och gick inte till jobbet utan ringde läkaren.
Allt rasade över honom. Jobbstressen och vår barnlöshetshistoria, så jag antar att de år vi försökte innan vi sökte hjälp, då han inte riktigt kunde prata, så gick han och funderade en hel del.
Känner att mönstret är ännu värre än då. Han säger att han mår bättre hemma. Vi har kommit ur det tuffa bebisåret sas och pratat om syskon sen en tid tillbaka.
Men jag känner att det kommer så lite initiativ från hans sida. Jag försöker prata om det och har tom vänt upp och ner på varje känsla jag har, men han reagerar alltid med tystnad. Har suttit för mig själv och gråtit flera kvällar i rad nu och försökt komma på hur jag ska nå fram till honom.
Inte ens igår när jag sa att jag mår så pass dåligt av allt att jag kommer själv ringa efter samtalskontakt och stöd så kunde han säga så mycket annat än "Ja, det kanske du har rätt i...." Sen var vardagen igång igen.
Han säger att jobbet inte tar energi nu utan han har fokus på familjen, och visst han är en underbar pappa så, men vår relation är på sån sparlåga.
Jag har tänkt att vi ska försöka få tillbaka det spontana samlivet igen, men är känslorna bubblar under ytan och vi inte kan prata så skjuts det bara framåt.
Han är jättetrött på kvällarna, funderar på när läkaren ska ringa tillbaka, drar på att gå tillbaka till jobbet och när jag försöker prata så vet han inte.

Snart har han ju varit hemma i ett år totalt och jag klarar inte det här. Jag klarar inte fler kriser. Jag klarar inte att vi pratar än mindre. Han sa att han är rädd för att säga något ibland, ifa han säger fel saker. Men jag då? Hur många gånger har inte jag fått be om ursäkt av ren frustration?

Hans föräldrar är lite likadana, de pratar sällan. Mina föräldrar likadana och jag orkar inte med att det ska vara så hos oss. Jag har kunnat ta tillfälliga dippar i samtalen och försökt gå vidare själv, men jag fixar inte det längre utan stöd.

Jag är stressad pga ålder också vad gäller syskon så det är inte så enkelt för mig att bara ta det lugnt och vänta i den frågan. Jag hoppas ju hela tiden att "det bara ska lösa sig".

Jag börjar undra om vi helt enkelt inte kommer orka mer tillsammans...tvivlar hela tiden. Och just ja oviss; min man är inte heller deprimerad. Han är bara trött och stressad över jobbet?! Om det vore så väl så borde han kunna prata och inte bara gå tyst och somna oftast så fort vi sätter oss i soffan på kvällarna, eller kunna ta initiativ till förändring.

Jag kan inte göra allt jobb själv.

Mamman; Jag fick göra så under de år vi försökte få barn, ta initiativ hela tiden. Vara tyst och äl och "rätta dagar" och ta första steget, gång på gång. Som att det låste sig för honom varje gång jag var ledsen över att inget hänt. Så jag känner igen det där med att skjuta upp och vänta ut... börjar bara bli desperat. Jag kan inte bara vänta ut längre, det känner jag med, för då händer ingenting, men samtidigt....
Hur länge ska jag vara den som hela tiden är den som driver oss framåt.

Hoppas att allt löser sig till det bästa för er i tråden. Jag lämnar den nu eftersom jag inte har någon partner längre. "Depresionen" byggde på att han var kär i en annan. Nu lämnar jag ett år av ångest, kränkning, oro, lögner, psykisk misshandel och sorg bakom mig och försöker börja med ett nytt liv. Synd bara att vi har två barn tillsammans så att jag inte kan lämna honom helt. Men men.

Jag tycker att ni ska sätta press på era män att prata med er eller söka hjälp. För allas bästa.

Nej oviss... Vad sjutton.... hur länge har det pågått? Usch, jag känner med dig och förstår att du inte orkar mer med honom.
Det är ju det, när barnen finns med så måste man ändå på något sätt ha kontakt....

Kram

Vem har du med dig nu vid förlossningen?

Oviss: Vilken fruktansvärd berg-och-dal-bana din man utsätter dig för! Ena dagen är han deprimerad, andra dagen glad och kär i dig igen, tredje dagen berättar han att han är kär i en annan!

Kanske mest skönt att bli av med honom? Men samtidigt är det ju en jättejobbig tidpunkt. Jag hoppas att du inte kommer känna dig ensam och övergiven med dina barn. Jag hoppas att du istället glider in i den där mamma-bebis-bubblan som man kan göra när man är nyförlöst, och att det gör så allt annat än DU och DINA BARN framstår som ganska oviktigt.

ensam: Jag får inte riktigt ihop det... Din man är alltså sjukskriven, och har varit i snart ett år. Vad är han sjukskriven för? Jag antar att det är pga jobbstressen, och i så fall borde det väl på hans sjukintyg stå utbrändhet, depression eller någon liknande diagnos som har med det psykiska att göra? Hur kan han i så fall säga att han inte är deprimerad?

Och hur kan han vara så trött om han inte jobbar? Om han blir så trött och stressad av enbart TANKEN på jobbet, då måste han väl ändå hålla med om att han behöver terapi? Även om det faktiskt är så att hans arbetsplats är ett fruktansvärt ställe, som han har all anledning att må dåligt över, så är det ju ändå ett faktum att han inte klarar att bearbeta de spår som arbetsplatsen har satt i honom. Eller hur lång tid tycker han att det är rimligt att det ska ta innan man blir sig själv efter att ha jobbat på en sådan arbetsplats? Borde man kanske inte till och med anmäla det som arbetsskada?

Har du nån gång ställt honom riktigt mot väggen? Pekat på alla orimligheter och motsägelser i hans argument? Skulle du våga göra det (en gång till), även om det kanske innebär att han faller ännu djupare? Ibland måste man ända ner till botten för att inse att man behöver hjälp. "Jobbförklaringen" verkar vara den livlina han klamrar sig fast vid, för att slippa erkänna för sig själv att han faktiskt inte fungerar, oavsett om han är på jobbet eller inte. Så länge han håller sig i den, kommer han förmodligen inte våga/vilja prova någon annan strategi eller annat tankesätt. Kanske måste du, hårt och brutalt, klippa av den där sista livlinan?

Jag menar inte att du ska ta ifrån honom känslan av att jobbet har varit hemskt och stressande. Det finns många ohälsosamma arbetsplatser och anställningsformer idag. Men han kanske måste våga säga att han har blivit KNÄCKT av jobbet. Och att det tydligen satte så djupa spår att det inte gör över av sig själv bara för att man är hemma några månader.

Dessutom barnlöshet under lång tid. Det är ju inte alls konstigt att han (och du) mår dåligt! Tycker din man att man ska kunna skaka av sig sånt här på egen hand? Tror han att hans problem är för små för att prioriteras av vården? Han har en läkarkontakt - varför ringer han inte läkaren och säger att han inte blir bättre? Tror han att vården inte kommer att kunna hjälpa honom? Eller vad exakt är det som gör att han tycker att just er familj ska leva i stand-by-läge år efter år? Massor av andra människor får ju (ibland efter mycket tjat) del av sjukvårdens resurser. Varför ska just din man avstå från rätten och möjligheten till att leva ett lyckligt liv?

Jag vet inte vad han har för orsak till sjukskrivningen, men vet att läkaren har pratat om ångest. Hans orsak till att inte prata för mycket om det "Han vill inte vara till besvär" Tror det har snurrat om helt, för vadå besvär? Vi är ju ett team!

Vi pratade mer igår och det slutade med att jag blev så frustrerad igen så jag grät och sen grät han också. Men han är tyst...
Jag sa att om han bara bollas mellan företagsläkaren och vc så måste vi hitta ett annat alternativ privat, så han får komma till botten med allt, för han kan inte låta jobb fortsätta ta över sin vardag. Jag vet att chefen gett honom en varning om sen ankomst när han skulle börja arbetsträna, men sen vet jag inte om det har varit något mer.
I natt pratade vi med varandra och jag sa igen att är det så jobbigt så måste han ju söka annat och eftersom det är ett så pass stort företag så kan han söka sig mellan avdelningarna. Han behöver ju inte ens arbetsträna då, utan byta och vill han ha hjälp med stress så kanske han känner att den chefen är mer tillmötesgående. Jag tror han mår gott av en nystart åtminstone inom företaget, bara han tror på sig själv, för måndagsångest eller vad det är varje söndag. Det fungerar inte.
Jag sa att det märks ju så tydligt att det inte går längre, för då hade han inte skjutit upp att gå tillbaka till jobbet. Vet inte ens om han är sjukskriven på papper längre.
Känns som att jag inte har hela historien.

Jag har tom föreslagit att jag kan ringa och prata med någon läkare, men det är svårt när jag inte har alla faktan. Funderar allvarligt på att leta fram läkarintygen så kanske de ger mig fler svar.

Sen har du helt rätt. Det spelar ingen roll hur mycket jag än sitter och säger att uppenbarligen fungerar det inte. Han måste erkänna det. Jag kan vara som stöd, men jag är less att vara stöd utan att veta vad jag kan göra.

Känner att jag skriver lite osammanhängande, men antar att det är stress och ångest åtminstone, för han har svårt att hålla deras krav på prestation på en rimlig nivå. Och med tanke på hans grubblande, hans trött och tystnad så har han tydliga tecken på en depression, för han är så begränsad i sin värld.