Ni med deprimerade partners - prata av er?

TS, nu blir jag riktigt orolig för dig. Det låter som att du har gått in i väggen. Be din man om tfn-nummer till hans läkare och terepeuter, och ring och förklara att du är anhörig som nu håller på att "ta slut", samtidigt som du är gravid. Jag skulle tro att du kan få snabbare stöd den vägen, än om du ska gå via VC. Att kontakta MVC är oxå ett alternativ. De brukar oxå vara ganska snabba, för man vill ju att mamman ska må bra när barnet kommer. Det är bråttom nu! Du ska hinna "bryta ihop" och sedan byggas upp på bara några månader.

Spräcka hans bubbla? Det är hög tid att han spräcker den själv, men om han inte vill, så är det helt okej att du gör det, för HANS bubbla är ju DIN oxå. Du behöver inte ju inte ringa runt till alla hans vänner och berätta hur han mår (och det tror jag inte att du hade tänkt heller ) men du måste ju vara fri att prata om dig, din livssituation och ditt mående med de människor du har kontakt med, och det innefattar naturligtvis era gemensamma vänner, anhöriga och arbetskamrater.

Om du döljer hur du mår och har det hemma, för att skydda din man, blir du alldeles för mycket medberoende. Och det hjälper inte din man heller, att du hjälper honom upprätthålla en lögn.

Skickar några uppmuntrande styrke-kramar!

God kväll Kom av mig imorse. Tänkte skriva ett svar då. Jag var till läkaren igår morse och han var väldigt förstående och visade bra medkänsla och sa att det är förståeligt att det är tufft när det är så mycket att bära och att jag gör rätt i att prata mer med utomstående.
Han sa att jag kommer få förtur till psykologen iom att jag är gravid och att han ser det som väldigt brådskande att få hjälp nu.
Fick även sjukskrivning en vecka till om jag ville för att återhämta mig mer. Funderar på hur jag ska göra. Samvetet gentemot jobbet knackar på, speciellt när jag fick möjlighet till en utbildning direkt jag började jobba igen...
Nu har jag börjat prata med mamma och det känns jätteskönt. Berättade även att vi väntar syskon och hon blev så glad Hon sa även att hon vet att  vi kanske inte pratar så mycket annat än allmänt, men det ska inte hindra mig från att ringa eller komma förbi iaf, för behöver jag finns hon här.
Hon har ju bra erfarenhet sas då pappa har varit lite likadan och hon sa att ingen av oss ska känna att vi inte kan eller vågar berätta. Vi är ju alla inom familjen. Så nu ska jag försöka få min man att bryta den onda cirkeln också.

Idag har våra föräldrar varit hit på middag och vi har busat runt ute efteråt. Jättetrevligt hade vi och faktiskt så kopplade jag bort precis allt under tiden. Känns så oerhört skönt. Tror jag fick kraft äntligen när jag tog steget att ringa läkaren, fast jag gått länge och trott att jag fixar allt.
Vad gäller jobbet nu och känslan av att jag drabbas och blir mellanhand för min man. Det kommer jag försöka koppla bort helt. Så länge vi fixar ekonomin så måste det få ligga på hans bord och han måste ta tag i den biten själv, hur lång tid det än tar.

Märks att jag har varit snurrig ett bra tag, för läkaren fick riktigt trycka på att "NU ska DU må bra". Fick även återbesök om en vecka och då ska vi båda dit.

Hur har midsommar varit hos er?

Jag har just läst och gråtit mig igenom tråden. Skönt (?) med fler i samma situation, men inte särskilt hoppingivande.

Ska berätta lite om min situation: Det hela började i januari i år när jag kom på min man med att ha en "nätflirt"  med en tjej som är ett ex till en av våra kompisar. De skickade nakenbilder och porriga filmer och pratade om att träffas och knulla. De hade till och med planerat in en träff som aldrig hann bli av (hon bor 80 mil bort). När jag konfronterade honom sa han att han inte visste om han hade några känslor kvar för mig och allt eftersom vi nystade i det så kom det fram att han snarare inte visste vad han kände för något eller någon -utom tjejen i fråga som han sa sig vara kär i. 
Jag hade länge misstänkt att min man var på väg att bli utbränd, så jag tvingade faktiskt iväg honom till läkaren och efter en lång process insåg han själv att han är deprimerad. Medelsvår depression , på gränsen till svår, har han fått som diagnos.
Han blev sjukskriven och började med mediciner i mars/april och fick samtidigt börja med samtalsterapi hos en kurator på vårdcentralen.

I april någon gång insåg han att han inte var kär i den andra tjejen utan att han bara använt henne som en flykt från verkligheten. Oavsett hur det var har det tagit hårt på mig, jag känner mig otroligt sviken och behöver älta och prata om det, samtidigt som min man inte orkar med det. Jag behöver bekräftelse på att jag är älskad och skulle vilja ha en ursäkt för vad han gjort och han är inte kapabel till de känslorna.

Att försöka stödja mannen jag älskar när jag blivit så sviken och utan att få något tillbaka är SÅ oerhört svårt. Han visar sällan någon omtanke eller kärlek, närhet och sex är bara på mitt initiativ (från att han varit den pådrivande när det gäller sex) och ofta blir jag avvisad. Han flyttade ut ut sovrummet i januari och sedan dess har vi inte ens sovit ihop. 

Trots medicinering och terapi i flera månader nu märker varken jag eller han någon större skillnad på hur han mår. Han har fått en remiss till en stressklinik med ett bra behandlingsprogram för deprimerade samt kompletterande samtalsterapi med en psykiatriker, så förhoppningsvis kan det hjälpa. Han äter flera mediciner: SSRI, sömntabletter, ångestdämpande samt vid behov kraftigt ångestdämpande. Inget verkar dock hjälpa särskilt mycket.

Min man är egenföretagare och har en anställd som har fått ta över det mesta av jobbet  under hans sjukskrivning men nu har han sagt upp sig och kommer att sluta i augusti. Den enda lösningen vi kan se nu är att jag börjar jobba i företaget istället för att studera i höst som jag egentligen hade tänkt, skulle påbörja sjuksköterskeutbildningen. 
Givetvis är jag beredd att göra uppoffringar för min man. Det görs ju redan i vardagen då jag får ta ansvaret för det mesta i hemmet och våra två barn, samt hjälpa honom att sköta en del av det administrativa som kommer med ett eget företag och som han inte orkar ta tag i nu. Men: jag är orolig att jag låter min vilja stå tillbaka lite för mycket. Jag känner mig allmänt olycklig och oälskad just nu och skulle vilja komma ut på egen hand och få bekräftelse från annat håll. Utbildningen såg jag som en chans till ett andningshål, ett ställe att hämta krafter på och nu har det ryckts bort från mig.

Anonym(mamman): jag känner igen mig så mycket i det du skriver -men SJU år?? Jag är djupt imponerad, hur har du orkat med det så länge?

Min man ska till kuratorn imorgon så jag ska be honom att fråga om anhörigsamtal då, de har tydligen redan diskuterat att jag också skulle behöva någon att prata med.

 Det blev visst en hel uppsats det här, hoppas någon orkar läsa det!

Välkommen hit (sviken). Förstår att det är jobbigt för dig också nu... det är tungt att bära det mesta ansvaret själv och knappt få tillbaka något... Jag skriver mer sen. Nu ska jag iväg till Mvc om en stund. Kram

Sviken, välkommen hit! Jag skrev just ett långt inlägg till dig, som försvann!

Det får bli en förkortad version... Du undrade hur jag har orkat i sju år. Jag skulle inte ha orkat ifall min man sa att han inte vill prata om sina misstag! Din man säger att han inte orkar lyssna på din ilska, besvikelse och sorg över nätflirten. Det är väldigt egoistiskt och destruktivt. Och visst, att vara egoistisk och destruktiv är en del av depressionen, men förnuftsmässigt måste han väl ändå inse att er relation kommer att fortsätta vara ett öppet sår ifall han inte låter dig läka? Han vinner inget på att tysta dig. Det kommer bara leda till att han förlorar dig, för varför skulle du förlåta otroheten, stanna kvar och göra allt jobb med familjen och firman, ifall du inte längre har någon tillit till honom.

Min man står för allt tokigt han säger och gör när han mår dåligt, och tar ansvar för det genom att låta mig prata och fråga precis så länge och ofta som jag behöver, innan jag kan gå vidare. Det är oerhört jobbigt för honom, för han skäms och får ångest, men jag pratar ändå.

Jag tror att förklaringen till att jag älskar min man fortfarande är att vi inte undviker att prata om det som han får ångest av. Min man kan sitta och skaka och dunka huvudet i väggen. Jag håller om honom. Han gråter, jag gråter, och i den processen ser jag så tydligt att han verkligen ångrar det elaka han har gjort mot mig, och han märker att jag finns kvar och älskar honom, trots att jag är arg och besviken.

Mitt råd till dig, sviken, är att trycka på lite hårdare. Förklara för din man hur er relation kommer att se ut om ett halvår ifall han vägrar låta dig släppa ut din besvikelse, och berätta vad du skulle vilja prata om och vad du skulle behöva höra honom säga för att kunna lita på honom igen.

Ensam: tack! :) Hoppas allt gick bra på mvc och att du verkligen ser till att ta hand om dig själv nu!

Mamman: tack för ditt svar! Du har säkert rätt. Jag tycker att vi är bra på att prata med varandra, men samtidigt vet jag ju att jag håller tillbaka saker som jag vet att han inte vill prata om för att det får honom att må dåligt. Å andra sidan slutar det alltid med att jag mår riktigt dåligt istället, för jag behöver verkligen få ur mig allt och när jag inte gör det går det ut över hela familjen, tålamodet tryter både när det gäller man och barn.

Jag höll på att skriva att jag är avundsjuk, men det låter ju helt galet, avundsjuk för att din man kan gråta. Min man lever i någon sorts känslomässig nollställdhet. Jag tror att han har gråtit en gång sedan allt det här började... och då är han en man som i vanliga fall har lätt för att visa sina känslor och gråta. Ännu en sak som inte hjälper mig, han visar inga känslor för mig åt något håll, utom möjligtvis ilska och irritation. Mot barnen kan han vara mer kärleksfull och han har till och med sagt att det är enklare med barnen för att de inte ställer samma krav på honom. Samma sak sa han om tjejen, att hon var så kravlös till skillnad från mig.
Men hur kan man leva i ett äktenskap med två barn, ett hushåll och ett företag att ta hand om?! Det går bara inte, jag måste få ställa några grundläggande krav.

Jag tror att han ska få läsa ditt inlägg, du uttryckte det så bra. :) Tillit, det är precis vad det handlar om, för jag vet inte om jag vågar lita på honom.

Ibland får jag en känsla av att om det inte vänder snart kommer det att sluta med två deprimerade föräldrar istället för en. Jag orkar inte riktigt med barnen och tappar humöret alldeles för lätt. Oftast vill jag bara bort från allt, jag orkar inte med min vardag längre. Förhoppningsvis kan anhörigsamtalen ge mig lite verktyg till att jobba med mig själv och hur jag mår i det här.

 

Min man gråter aldrig om inte jag sätter igång processen genom att "skälla" på honom. När hans avstängdhet och irritation når en viss gräns blir jag arg, och berättar i klarspråk hur jag känner och vad jag ser. Jag säger aldrig saker som "du är dum i huvudet". Jag försöker komma ihåg att bli arg och bestämd innan jag har blivit så arg att jag inte längre är konstruktiv eller hoppfull.

Jag kan ibland känna att det är JAG som får min man att må dåligt. Det är jag som är den tråkiga, förnuftiga som påpekar att relationen inte fungerar. Det är jag som bromsar när min man går upp i nåt projekt och jobbar till sent på kvällen och babblar på om hur bra det går. Det blir jag som får säga: Nej, det går inte alls bra, för du hoppar över måltiderna, hör inte när barnen försöker prata med dig och är alltid för trött för att ha närhet med mig.

Det blir liksom jag som tvingar min man tillbaka till verkligheten igen, och det börjar alltid med gråt, ångest och självhat för min man, när han tvingas inse att han än en gång försökt fly från sina känslor.

Men efter krisen kan min man stötta mig. Han säger att han uppskattar att jag stoppar, bromsar och ifrågasätter honom. Målet är att han ska lära sig att själv känna igen signalerna. Tills dess får jag acceptera att jag emellanåt känner mig som en glädjedödare och problemletare. Men, som sagt, jag hade aldrig orkat ha den rollen om jag inte mellan varven fått bekräftelse av min man på att det jag gör är rätt för honom. Dels genom att han säger det, men oxå mycket genom att han vill och kan älska efter en kris. När han är på väg ner i en svacka undviker han närhet och sex.

Jo tack, det gick bra på Mvc Jag har haft lite paus här... just nu är jag på bättre humör och känner mig tryggare med platsen jag har nu i förhållandet. Jag sköter mitt i väntan på att min man ska vakna mer och prata.
Jag gör annars lite som dig (mamman), försöker dra ur orden, ibland provocera fram.
Just nu fokuserar jag på arbetsbiten så får han ta mer ansvar hemma, då jobbet är det som trycker mest.
Sen hoppas jag han snart får samtal och få chans att få ut allt, så kanske, kanske han pratar även med mig....

det återstår att se, men just nu är jag "nöjd" med att hålla mig på min kant och vi samverkar kring barnet åtminstone. Pratar om vardagliga saker, men jag försöker undvika "Hur har du tänkt göra framöver?" för han får nästan panik.

 

Hur går det för er alla?

Här är det lite bättre för tillfället. Jag bröt ihop för ett tag sedan och vräkte ur mig allt om hur jobbigt det faktiskt är för MIG också. inte särskilt pedagogiskt kanske och det fick min man att må sämre, men jag mådde hundra gånger bättre efter det. Och faktiskt så blev allt bättre efter det för efter att ha fått ur mig all skit orkade jag bättre med att stötta min man och att klara av allt som ska göras i hemmet och med barnen (även om jag blir less ibland så klart!).
Jag har börjat jobba åt honom nu och tror nog att det ger honom lite lugn, han får bra insikt i jobbet utan att vara där eller behöva gå och oroa sig för vad som händer där. Vi väntar på besked från Stresskliniken, men med 90% säkerhet ska han få börja i deras program i september och kommer i så fall att få gruppterapi (KBT), enskilda samtal, anhörigsamtal för mig och även arbetsrehabilitering. Jag hoppas sååå på det! Programmet är 7-9 månader så det känns som en långsiktig och bra behandling.

Hej På er alla!

Hittade denna tråden och kände att här kanske man kan få svar.

Jag träffade en man som sitter i rullstol för ett halvår sedan, han är mycket förlamad från bröst och nedåt. Kan altså inte sitta själv, utan man får hjälpa honom med det mesta. Han är en helt underbar människa och jag älskar honom över allt annat. Vi blev ju jätte kära men när det gått ett tag kom allt i fatt honom att han faktiskt är rullstolsbunden (det har han inte sagt till mig) men jag har fått indikationer att han känner sig som ett fängelse i sin egna kropp och tycker inte om sig själv. Han vill vara den mannen till mig som han var innan han skadade sig.Men det kan han ju aldrig vara enligt honom. Jag bryr mig inte om det över huvud taget, det är honom jag älskar.

Han har nu hamnat i en depression som är väldigt djup, vill ibland bara dö och han har även ett jobbigt trycksår som inte vill läkas, så han har varit sängliggandes i flera månader. han vill inte träffa mig nu och inte ens ha kontakt. Han vill ha en paus tills han har hittat sig själv igen. Han har mycket mycket att bearbeta, jag vet det. Men, det är väldigt svårt för mig att jag blir totalt utesluten. Han säger att han har känslor för mig men han måste bara hitta sig själv, han vet inget om något alls, vågar inte lova något.

Blir man så här när man är djupt deprimerad, det kom så plötsligt. Han är nog samtidigt utbränd, han har jobbat väldigt mycket.
Han bor ganska många mil ifrån mig oxå så jag kan inte bara dyka upp heller.

Allt är så svårt, jag får inte höra av mig, han vill inte prata. Vad ska jag göra? Ska jag gå vidare och försöka glömma honom? Kommer han tillbaka när han bearbetat sina sorger med psykolog som han nu gör? Hur lång tid kan allt ta? Känner mig villrådig av allt, vet inte om jag vågar tro. Så om någon har någon erfarenhet av ngt liknade vore jag glad om jag kan få några svar:)
Kram på er..