Anonym (ensam) skrev 2011-04-11 22:22:53 följande:
Varför f-n kunde vi inte samarbeta och hålla oss flytande? Jag är så arg. Promenader, få komma ut mer och ifrån hjälper. Jag håller ihop inför barnen, gömmer mig bakom barnen och jag är såå trött själv. Hur sjutton hittar man energi att gå vidare när man knappt fattar vad som händer med den man älskar.
Skönt att förlossningen gick bra och att barnen mår bra!
Men vad jobbigt att din man fortfarande är på ruta ett. Han har mått dåligt bra länge nu väl?
Har du pratat med soc, eller nån annan på kommunen? Det borde finns stödformer han (eller ni som familj) är berättigade till. Det verkar vara ekonomin som oroar mest. Ring kommunen och fråga vart du ska vända dig för att förhindra att din mans depression (och bristande förmåga att ta ansvar för ekonomi, papper, ansökningar och liknande) driver hela familjens ekonomi i botten. Poängtera att ni är barnfamilj.
Min man har blivit erbjuden personligt ombud, men eftersom han fungerar så mycket bättre nu, känner jag att jag orkar ta den biten.
Energi vet jag inte var man hittar i din situation. När min man var lika dålig tänkte jag ibland en älskare hade piggat upp, men hur sjutton skulle man ha tid med en sån!? Jag skrev av mig en hel del, och sen kände jag faktiskt att jag fick energi av kontakten med vården och soc/kommunen. De skrev sina utredningar som vi fick läsa, och där stod det svart på vitt hur lite min man orkade och klarade av, och vilket tungt lass jag bar, och att jag var viktig både för min man och barnen. Det kändes som en slags bekräftelse. Någon såg hur jag kämpade och slet.
Ja...när jag tänker efter...det viktigaste är nog att man inte är ensam, att man har någon att berätta för, helst någon som kan ge positiv bekräftelse. Och kanske att man har åtgärder på gång, något nytt som ska testas, så att man hela tiden behåller hoppet om att nästa grej kanske ska ha effekt och äntligen vända situationen.
Skickar en styrke-kram!