• Anonym (ensam)

    Ni med deprimerade partners - prata av er?

    Hur ser vardagen ut för er? Hur orkar ni? Kan ni prata med er partner eller blir ni utestängda från deras känslor? Hur gör ni för att mäkta med själva och kunna gå vidare, medan den andra står mer stilla?

    Jag vill inte ta på mig för mycket, men han är ju för jösse namn min man. Klart som tusan att det påverkar mig. Han är problemägaren, men jag då? Jag står vid sidan av, men är ändå utanför...

    Finns det någon här som vill prata av sig på andra sidan så kanske vi kan underlätta för varandra och finna mer styrka tillsammans?

  • Svar på tråden Ni med deprimerade partners - prata av er?
  • man73
    Anonym (orol) skrev 2012-11-23 08:04:05 följande:
    SIOS, ja allt  blir ju annorlunda när barn är med i bilden som man måste tänka på. Frågan är, hur länge kommer du att orka förtränga allt för att få saker att fungera? Hur planerar du att göra i framtiden?

    Aroline, usch denna svacka låter inte rolig (iofs, vilken svacka är det?) både för dig och honom. Jag tolkar sätter du skriver på som att du verkigen bryr dig om honom och har mycket förståelse för honom. Du beskriver att han är osäker på er framtid. Hur ser du på det hela? Kommer du att orka?Kommer du att orka ta allt ansvar då han är depp?  Kommer du att orka få barn med honom (som ni diskuterat) och ta hand om dom i hans svackor?

    Hej


    Jag är helt slut o orkar snart inte mer. Jag sökte på nätet för att hitta personer i liknande sits, och fann denna länk. Hoppas på att kunna få lite stöd o råd, kanske ge lite också.


    Jag är gift sedan 7 år tillbaka och har två barn 3 & 6 år. Innan vi gifte oss så åt hon anti depressiv medicin. Allt var frid o fröjd, sedan ville hon sluta o jag har alltid velat stötta henne i sina beslut. Hon har under dessa 7 år gått till o från på medicin, men när hon inte gör det så är hon så nere o deprimerad. ( kunde även ske när hon åt medicin). Ångest attacker m.m. ja ni vet hur det kan vara. Man har många gånger fått brotta ner henne då hon blir alltför våldsam. Ena dagen kan allt vara frid o fröjd, medans nästa är ett rent helvete. Då hon mår dåligt får man göra allt, hämta-lämna barn, ja allt som hör hushållet och med barn att göra. Jag hinner inte med mitt jobb, får ta ledigt för att ta hand om henne. Då hon mår bra så försöker hon att komma till rätta med sin depression, hon har provat allt känns det som hon har ändrat kost, gjort ett par hårmineral analyser, homopath medicin. Röntgenbehandlingar, psykologer m.m. så hon försöker verkligen, men det fungerar ändå inte. Hon vägrar äta medicin igen då hon är insatt i dess innehåll.


    Äldsta barnet märker mer o mer o ser mer o mer hur hon mår. Även ibland när hon fått utbrott. Vi försöker dölja det för dem. Trots att kärleken håller på att dö ut så vill jag inte lämna henne, hon skulle aldrig klara att leva själv. Jag har hela tiden hoppet på att hon ska må bra och det kommer att bli bra, men nu börjar jag inse att så kommer det inte att bli, det har varit så här i 7 år och jag orkar inte mer. Då jag läst eran tråd så ser jag att en del försöker att dela lite ert boende, fungerar det bra? Jag är nog lite för snäll många gånger och jag blir lidande av det. Hon fick åka iväg en vecka för att vila upp sig lite, och det var riktigt skönt för mig, även om jag fick ta barnen, och sköta hemmet m.m.


    Ibland känns det som du har det Aroline, hon tycker att hon bara förstör och att jag har det bättre utan henne, och så kan jag nog känna ibland, men skulle inte kunna göra det, för det är inte vad hon vill egentligen, o hon skulle inte klara av det.

  • Aroline
    Anonym (orol) skrev 2012-11-23 08:04:05 följande:
    SIOS, ja allt  blir ju annorlunda när barn är med i bilden som man måste tänka på. Frågan är, hur länge kommer du att orka förtränga allt för att få saker att fungera? Hur planerar du att göra i framtiden?

    Aroline, usch denna svacka låter inte rolig (iofs, vilken svacka är det?) både för dig och honom. Jag tolkar sätter du skriver på som att du verkigen bryr dig om honom och har mycket förståelse för honom. Du beskriver att han är osäker på er framtid. Hur ser du på det hela? Kommer du att orka?Kommer du att orka ta allt ansvar då han är depp?  Kommer du att orka få barn med honom (som ni diskuterat) och ta hand om dom i hans svackor?
    SIOS: Det som är hans svacka är att han haft olika motgångar just nu vad det gäller hans arbete... men min sambo har mått och dåligt fram och tillbaka i flera år. Men nu på senare tid har det varit värre. 

    Det är det som jag funderar mycket på också just nu... hur mycket jag kommer att orka. Det brukar inte vara så illa som det är nu, för det mesta orkar han arbeta och allting fungerar runt omkring. Bara nu som det har varit en längre period då han inte orkat göra någonting. Jag tror och hoppas allting kommer att bli bättre om han lyckas sluta dricka... för då kommer han känna effekt av hans medicin. 

    Man73: Varför ville din fru sluta äta antidep? Utifrån vad du skriver så låter det som att hon måste äta antidep för att må bra. Du kanske borde ställa lite ultimatum? Inte för att jag är så säker på att det fungerar, för det gjorde det inte för mig vad gäller min sambos drickande. Men du borde du kanske prova, förklara för henne vilka konsekvenser det kan innebära om hon inte börjar äta sina antidep. Att det kanske innebär att ni måste flytta isär? Så som du skriver verkar det inte vara någon bra miljö för era barn, dessutom om hon är våldsam. 
       
  • man73
    Anonym (ensam) skrev 2010-03-29 00:42:24 följande:
    Hur ser vardagen ut för er? Hur orkar ni? Kan ni prata med er partner eller blir ni utestängda från deras känslor? Hur gör ni för att mäkta med själva och kunna gå vidare, medan den andra står mer stilla?

    Jag vill inte ta på mig för mycket, men han är ju för jösse namn min man. Klart som tusan att det påverkar mig. Han är problemägaren, men jag då? Jag står vid sidan av, men är ändå utanför...

    Finns det någon här som vill prata av sig på andra sidan så kanske vi kan underlätta för varandra och finna mer styrka tillsammans?

    Aroline, tack för ditt inlägg. Min fru slutade för att hon vill gå till grunden med sitt mående, det finns en förklaring till varför man mår som man gör. FÖr mycket/ lite om något ämne i kroppen. Hon vill se till hela kroppen, inte bara äta medicin som läkare gladligen skriver ut med bieffekter och som gör att kroppen bryts ner. Hon har läst mycket om det o vill verkligen inte äta medicin, men visst funderar hon på det till o från. I våras var vi inne på psyk, o hon börja äta anti dep igen, men så tog det inte många veckor innan hon slutade igen. så har det varit fram o tillbaka. Hon frågade mig om det var ok att hon slutade, jag sade nej, så slutade hon ändå.
    Hur gick det för ditt ultimatum? flyttade ni isär?
    Jag får nog ta o ställa lite mer krav, för det här håller inte.
  • Oram

    Hej,
    Just nu är jag med min pojkvän (25 år gammal. Jag själv 22 år.) som blev deprimerad för ca. 7 månader sedan och då hade vi varit tillsammans i ca. 4-5 månader. Alltså inte så långt in på förhållandet innan han blev deprimerad. Det är dessutom det första gången, enligt honom, som han hade känt så. Han känner sig tom och otillgänglig ibland och vill varken prata eller bli rörd.
    Han mår lite bättre nu efter terapi och antidepp, men han kan vara så otillgänglig och svår att jag inte ens kan titta på honom utan att känna mig lite som om jag kränker honom eller stör hans integritet eller något. 
    Han brukade kramas och pussas och vara där hela tiden i början. Men nu vill han ingenting 70% av den tiden vi är tillsammans. Han ville ha sex även under hans svåra tid, men nu vill han knappt sova bredvid mig.
    När han mådde som sämst så brukade jag strunta i jobbet för att vara med honom och trösta honom.

    Jag undrar om hans depression kan bero på att han inte vill vara med mig eller i ett förhållande. Eller att han inte är kär eller att han ångrar sig? För att det kan gå från att han är "som vanligt" med beröring till att han känner att han mår illa och känner sig instängd på några sekunder. Jag känner också ibland att han hatar mig med de blickar jag får av honom ibland. Jag känner mig nu oerhört ensam och ledsen över situationen. Han säger att jag är det bästa som har hänt honom och att han älskar mig. jag älskar honom och vet inte alls vad jag ska göra. Jag har legat sömnlös i flera nätter och funderat. När jag har velat göra slut har han liksom "skärpt sig" men det varar bara i några dagar (ibland bara i någon timme). 
    Jag känner mig så himla ensam och det känns som om jag ger och ger utan att få något tillbaka. Vad gör jag?

  • Dimisi

    Hej Oram! Kul att du har hittat och väckt liv i den här gamla tråden! Fast synd att du behöver skriva i en så här sorglig tråd överhuvudtaget.

    Har du frågat din killes föräldrar eller kompisar om han brukar ha svackor och dra sig undan i perioder? Jag tror det finns risk att han har haft psykiska problem tidigare, även om han själv säger och tror att det här är första gången.

    Om jag vore du skulle jag försöka skaffa mig en tydligare bild över hur hans relationer, jobb, ekonomi och sånt har sett ut tidigare. Om det är stabilt där kanske det stämmer att detta är första gången han blir sån här.

  • Anonym (Kvinna72)

    Hej Jag tror att min man är deprimerad fast han vill absolut inte gå och prata med någon eller få medicin. Vad tror ni är han deprimerad? * Han känner ingen glädje för något längre * Han sover jättedåligt vaknar många gånger varje natt och flera timmar innan väckarklockan ringer. * Hans muskler rycker när han väl sover * Han är precis tom på energi * Han är uttråkad * Han är glömsk Det här är bara några saker jag räknar upp, han vet tex inte om han älskar mig längre efter 26 år, men han vill vi ska leva ihop.... Frågar man honom något så svarar han vet inte. Han har vantrivts på sitt jobb i så många år har väldigt höga krav på sig själv går till jobbet även fast han är sjuk tex. Jag vet snart inte längre om jag orkar det går runt i mitt huvud , han kanske är missnöjd med vårat äktenskap? Han vet ju inte om han älskar mig länge. Kan man bli deprimerad av jobbet så att man tappar allt? Vad tror ni är han deprimerad?

  • anonym92

    Jag har varit tillsammans med min flickvän i ca 3 år. Vi båda är 22 år gamla.

    Cirka 3 månader in i vår relation vittnade jag hennes första panikattack där hon körde iväg med sin bil för att sedan ringa mig och säga att hon skulle ta sitt liv. Jag bröt ihop och visste inte vad jag skulle göra, det hela slutade med att hon lades in över natten på Sankt Görans sjukhus efter att ha tagit tabletter och alkohol. Orsakerna till panikattacken var utbrändhet kombinerat med tidigare och pågående depression. Efter den händelsen började hon träffa en psykolog och ta antidepressiva som fick henne att må bättre.

    Hennes tillstånd har pendlat mellan bra och dåligt i omkring 3 år nu. Men hennes tillstånd har gjort att vi inte kan bråka som normala människor, senast i förrgår slog hon mig, spottade, skrev och viftade med en kökskniv. Tillslut slocknade hon som hon alltid gör efter en panikattack, jag känner att jag inte orkar med det här längre.

    Eftersom det har hänt ett flertal gånger nu så kände jag att jag fått nog, så jag berättade hur jag kände och att jag inte orkar mer. Hon blev självklart ledsen men var i alla fall kontrollerad, ett par timmar senare får jag en massa samtal från hennes vänner och familj som säger att hon har låst in sig i vår lägenhet och pratar om självmord i telefon. 
    Allt det här får mig att känna mig som en gisslan, jag kan liksom inte berätta hur jag känner utan att det eskalerar. 

    Det låter och är fruktansvärt, men vi har haft så många otroliga stunder tillsammans och det finns ingen jag hellre lever med än henne. Jag vet bara inte hur jag ska göra, om jag ska lämna henne för att försöka ha ett mer stabilt liv, eller om vi ska försöka igen.

    Är det någon som har några tips på vad jag kan göra? Kan jag ställa hårda krav och ultimatum för vad som händer om våld yttrar sig igen? Det känns ju som en enorm extra press på henne.. 

    Tack på förhand

  • Dimisi
    anonym92 skrev 2014-07-14 14:54:27 följande:

     Kan jag ställa hårda krav och ultimatum för vad som händer om våld yttrar sig igen? Det känns ju som en enorm extra press på henne.. 

    Tack på förhand


    Att ställa krav på att det aldrig får hända igen skulle vara meningslöst. Det kommer ju att hända igen. Men du kan ju t ex kräva att hon söker mer vård för sina problem. Har hon t ex berättat för sin psykologkontakt att hon tar till våld i nära relationer?

    Om du väljer att fortsätta ha en relation med henne kanske du skulle försöka bli mer delaktig i hennes vårdkontakter. För mig har det hjälpt mycket att ibland vara med när min man träffar läkare, terapeuter, utredare och liknande. Jag får chans att ställa mina frågor, och kan även försäkra mig om att min man verkligen berättar om sina självmordsförsök och liknande. Om han ska sköta vårdkontakterna helt själv blir bara hälften sagt, han vill inte ta upp tid och vara till besvär?sen kommer skiten ut hemma istället.
  • Anhörig till deprimerad

    Hej! Har läst många inlägg här där den deprimerade partnern inte vill prata, dela av sig med sina tankar, vill ha ensam tid och drar sig undan. Det är nästan tvärtom med min deprimerade partner. Hon har haft en taskig barndom och förlorade sin mamma i cancer nyligen. Vi har två små barn som jag tar hand om när hon lägger sig (hon har inte mycket ork och aptit, bara sent på kvällen när vi har gått och lagt oss). Min partner vill gärna jag ska prata med henne och lyssna på henne där hon berättar om sina känslor, ofta saker hon har berättat om tidigare. Hon tycker det hjälper henne att lufta dessa saker om och om igen.

    Grejen är den att jag tycker det är sådant hon ska prata med sin psykolog om, eftersom jag behöver tänka på helt andra saker så jag kan hantera allt annat som ex: städa, handla, laga mat, barnen, jobb. Jag har sagt det och då blir hon väldig arg och ledsen och frågar om det är bättre hon börjar tänka självmordstankar eller aldrig blir frisk. Hon går till psykolog en gång i veckan men hon känner att hon behöver någon varje dag som kan få henne att gå ur sängen, prata om andra saker, gå promenader, ligga i sängen bredvid henne när hon mår dåligt. Det kan jag ju inte eftersom jag ska ta hand om allt annat. Jag tröstar när hon är ledsen, jag lagar mat som jag vet hon gillar, jag försöker få henne ut och promenera varje dag (vad hjälper ganska mycket), jag stannar hemma alltid och har även slutat träna.


    Dessutom har jag inte något socialliv längre eftersom vi aldrig kan invitera vänner hem eller åka till vännerna (de få som jag har kvar). Så min partner vill inte vara ensam alls. Är det andra här som känner igen sig? Är det jag som är helt okänslig och egoistisk eftersom jag känner att jag inte orkar alla saker hon vill?

    Anhörig till deprimerad

  • Dimisi

    Hej Anhörig till deprimerad!

    Jag tycker att du ska fråga dig själv: Vad händer om du fortsätter försöker kombinera "terapeut-rollen" och ta hand om hushållet i samma omfattning som nu? Vad händer om t ex ett år, två år? Skulle kärleken ta slut? Finns det risk att även du blir deprimerad? Finns det risk att din trötthet går ut över barnen?

    När man är den som både partner och barn lutar sig mot, är det superviktigt att man värnar om sina egna begränsningar, INNAN det är för sent. Om man låter det gå för långt och själv rasar, då blir det snabbt kaos för hela familjen.

    Att fundera på om man är egoistisk, kall eller något annat negativt är inte konstruktivt. Man är den man är, och INGEN klarar hur mycket som helst. Ett av de bästa stöden man som anhörig kan erbjuda är faktiskt att ha god självkännedom och vidta förändringar för att bevara kärleken och stabiliteten i familjen. 

    Din partner blir förmodligen "sur" om du sätter en gräns för hur mycket (eller när) hon får använda dig för att prata av sig, men det är förmodligen en väldigt viktig åtgärd för att ni inte ska separera i framtiden. Det kommer hon att förstå längre fram. 

    När man lever med en deprimerad eller på annat sätt psykisk sjuk livskamrat måste man ganska ofta fatta beslut på egen hand. Alltså, jag tycker att man ska förklara beslutet så gott det går, men ofta får man bara kritik tillbaka. Först månader, eller år senare, när man kan se resultatet av förändringen, kan man få partners gillande. Jag vet att man då ibland kan känna sig kall, elak eller tvivla på om man verkligen fattar rätt beslut, men försök istället se dig som ansvarsfull, och att du har framförhållning. När den ena är ett känslomässigt kaos är det ju faktiskt en himla tur om den andra kan använda förnuft, planerande och logik! Jag kan förstå att den känslostyrda partnern upplever det som kallt och beräknande - det är ju den totala motpolen just då. Men det får man bara tugga i sig...

Svar på tråden Ni med deprimerade partners - prata av er?