Ni med deprimerade partners - prata av er?

Åh, vad ledsamt att höra. Ja, det är precis så "knäpp" man blir när man är deprimerad och hatar sig själv. Lyckan uppenbarar sig och finns inom räckhåll - och då förstör man allt, för att man inte tror att man är värd den.

Jag är så förbannad på att det fungerar så. Din rullstolsburna kille har antagligen färre möjligheter att hitta kärleken än de som inte sitter i rullstol. Desto mer frustrerande är det att höra att han vänder sig bort från er förälskelse. Kanske har det att göra med att han tycker att han har lurat dig in i förhållandet, genom att inte från början berätta om sitt funktionshinder?

Jag tror tyvärr inte att det funkar att vänta medan han bearbetar sina sorger med en psykolog. Dels jobbar vården låååångsamt, om man inte trycker på ordentligt - och det orkar man sällan när man mår psykiskt dåligt. Dels kan det ta väldigt lång tid innan självkänslan är uppbyggd. Även om den akuta fasen i depressionen går över, kanske självkänslan förblir låg i många år (kanske resten av livet...), och utan självkänsla vågar man inte ta kontakt igen och sträcka ut handen efter kärlek.

Fy fasiken vad jag är less på makens depression nu! Det blir ju aldrig bättre! Nu har han varit djupt deprimerad i ett år. Några veckor då och då har han haft näsan ovanför vattenytan, men det är så bräckligt. Min gamla man, som visserligen aldrig har mått riktigt bra, men som i alla fall har kunnat visa kärlek och känna hopp emellanåt, kommer ju aldrig tillbaka!

Vi har nu i stort sett bestämt oss för att bo på olika håll. Jag och barnen påverkas alltför mycket av hans depression. Men jag vet inte hur vi ska klara det ekonomiskt. Kan vi räknas som två olika hushåll (och få bostadsbidrag) om vi fortfarande är gifta? Vi har inget bostadsbidrag nu, men om jag och barnen ska ha en egen lägenhet kommer våra månadskostnader att öka med minst 4000 kr. Dessutom finns det en risk att maken slutar gå till jobbet om jag inte längre ständigt peppar honom, och då minskar vår inkomst ännu mer. Hur gör man?

Här var det tyst...
Sedan vi bestämde oss för att försöka hitta en extra lägenhet, så att min man kan bo där medan han fungerar som sämst, har det gått raskt utför. Först hade han helt vansinniga planer på att få mig att skriva över huset och allt på honom. Jag blev så ledsen av hans kalla, själviska attityd att jag nästan gick med på det. När man blir svag och ledsen orkar man ju till slut inte stå upp för sig själv.

Men sen insåg jag hur galet allt var, och sa flera övertydliga NEJ. Då, när jag hade satt upp en gräns för makens verklighetsfrämmande idéer, trillade han tillbaka i verkligheten igen, och då kom självmordstankarna tillbaka igen. Men han vägrar lägga in sig!

Hans psykiatriker är inne på att han kanske har bipolär och ADHD, och antagligen är han helt felmedicinerad. Om man får medicin för vanlig depression, när man egentligen har en bipolär sjukdom i botten, kan medicinen göra att man mår ännu sämre, vilket verkar ha hänt i min mans fall. Ändå vill han inte lägga in sig. Han bara maler på om att han mått dåligt i hela sitt liv och att det aldrig kommer att bli bättre, att han inte orkar mer. Och jag försöker få honom att fatta att eftersom han hittills aldrig har fått exakt rätt hjälp för just sin sjukdom, så kan han ju inte veta hur han kommer att må när läkarna hittar rätt.

Jag har de senaste dagarna varit nära att be polisen hämta honom och lägga in honom mot hans vilja. Samtidigt vill jag inte gå bakom hans rygg. Han brukar bli resonabel till slut. Ikväll sa han att vi ska åka till akutpsyk på måndag morgon. Jag tror han menar det, men samtidigt är jag rädd att han bara säger så för att jag ska bli lugn och han ska få utrymme att göra något väldigt dumt... Fan, vad svårt det är!

Jag mår dåligt av att sambon helt glömmer bort mig och vårat förhållande nu när han är sjuk.
Förra sensommaren fyllde jag 30 och sambon hade inte ens köpt ett litet kort till mig, ingenting... Jag fick til sist ordna biljetter till en show, som han betalade, det var min present, men hur mycket tanke låg bakom den, från hans sida?
 Det var innan han blev sjuk/ fick sin diagnos och det sårade mig oerhört.
I år när jag fyllde så fick jag ingenting, igen! Jag bryr mig inte om värdet på presenterna utan tanken bakom dem, att han visar lite omtanke och uppskattning och iallafall köper ett litet kort eller något. Eller ordnar en present från barnen. En futtig sak i det stora hela, men ändå så sårar det mig att aldrig få något bevis på att jag är uppskattad och älskad.

Nej, det är ju det... Deprimerade människor ger så otroligt lite omtanke. Vad ska man som partner leva på under tiden? Ännu svårare blir det av att man inte har nån aning om hur länge ensamheten ska pågå. Om man visste att depressionen skulle ta slut om t ex tre månader - då hade det nog varit lättare och bita ihop och stå ut. Men man vet ju inte ens om den gamla människan nånsin kommer tillbaks igen...

detta verkar vara en tråd för mig. min sambo är troligen bipolär och utreds just nu. under tiden sjlälvmedicinerar han med alkohol mest varje dag. detta tar verkligen kål på mig och funderar på att lämna, men inte så lätt när man har två små barn varav ett under 1 år...

Hur ser hans sjukdomshistoria ut? Har han haft andra diagnoser tidigare?

När jag skrev i tråden den 26 september var det som värst. Sedan dess har det verkligen börjat hända saker. Min man gick med på att lägga in sig, och jag och barnen fick några dagars andrum. Maken blev visserligen utskriven innan han hade kommit ur sitt "anfall", men han fortsatte ha nästan dagliga besök på avdelningen, till arbetsterapeut, psykolog (som utreder honom för adhd), läkare och samtalskontakt. Och för drygt två veckor sedan började den nya medicinen verka. Litium. Han är plötsligt den kloka, kärleksfulla, förstående man jag känner igen från förr. Men han har jobbiga biverkningar från medicinen, så han mår fortfarande väldigt dåligt, fast inte psykiskt.

Min man har tagit upp kontakten med sina anhöriga igen, och bett om ursäkt. Han är bra med barnen. Han kan hjälpa till mer hemma, även om kräkningar och diarre sätter ner orken. Jag kan börja slappna av...men istället kommer sorgen, ilskan och besvikelsen. Först nu har jag tid och möjlighet att känna efter fullt ut, och då känner jag hur himla sorgsen jag är över att det senaste året har varit så tungt och ensamt för mig.

Min man vill och klarar att ta emot min ilska och sorg. Han finns här för mig nu, äntligen. Men jag har så himla svårt att gå vidare. Dels vet jag ju att han kommer att svänga igen nån gång. Men det jag brottas mest med är nog att det liksom känns förnedrande att typ kasta mig i hans armar efter att ha blivit avvisad i ett år. Som om jag vore en dörrmatta som tacksamt tar emot smulorna han kastar till mig. Samtidigt vet jag ju att det handlar om sjukdom, och att han har lidit lika mycket som jag av att mentalt isolera sig från sin familj.

Nån som känner igen sig och kanske har nåt knep? Jag tycker att jag har gråtit, skällt, sörjt och ältat färdigt nu. Jag verkligen längtar efter att vara nära min man. Vi kan kramas en stund, men efter några minuter bubblar ilskan upp igen. Det är nåt inom mig som håller emot, och jag kan bara inte släppa det.

mamman:
Han har ingen direkt sjukdomshistoria. hans mamma är bipolär och även andra närstående. Först trodde jag att han var på väg mot alkoholism men efter att ha tagit upp detta med hans närstående som har denna sjukdomen då jag berättade hur det låg till så fick jag veta att det här är något dom har misstänkt länge. Att han är bipolär alltså. (jag har bara varit med min sambo i 4 år)

Han har varit djupt deprimerad, sängliggande, innan han träffade mig. Nu känns det som att han är i nån form av blandtillstånd. Han har väldigt svårt att varva ner, tar upp nya projekt hela tiden trots att han vet i hur dålig form han är (fast de påbörjas oftast inte), sover fruktansvärt dåligt - med alkohol i kroppen sover han mer men det blir ju ändå ingen bra sömn. Kan vara full av energi ena stunden varav nästa sekund bara *ta slut* och behöva lägga sig ner. Är aggressiv och i vissa fall verkar han ha en väldigt konstig självbild, som att han står över alla andra på nåt sätt.

Det som är mest jobbigt är hans alkoholkonsumtion, jag är rädd att det har övergått i ett beroende. Han lovar och svär att så fort han får medicinering som tar bort hans ångest ska han sluta självmedicinera, men jag tvivlar.

Jag vill bara ha min underbara sambo tillbaka, han var en helt annan människa när vi träffades för fyra år sedan. Mitt hopp står idag till medicineringen, annars kommer vår familj splittras.

Jag känner igen det där du skriver om att få ta så mycket skit, ska man bara svälja allt och gå vidare? I två års tid har han fått mig att tro att det är mitt fel att han mår dåligt och dricker. Han kan säga de elakaste saker när han får ett utbrott. Har inget tålamod med barnen. Mina känslor för sambon är ju inte odödliga, det känns som att man bara är helt tom nu.
Som läget är just nu är det ingen ide att prata om de jobbiga sakerna med honom, jag ska ta upp det när han mår lite bättre så att han faktiskt inser vad han själv gör.

Vad skönt att medicinen verkar hjälpa din man! Din man är bipolär också vad jag förstod? Min svärmor får litium och det har verkligen gett henne livet tillbaka. Känner du att det här är lösningen på din mans problem eller är du rädd att det bara är en tillfällig lösning?

Tror att vi anhöriga mår minst lika dåligt.

Är ny här. Har en sambo som tidigare varit deprimerad men nu mått bra under hela tiden vi varit tillsammans. Han har dock senaste halvåret, året blivit sämre och är nu remitterad till psyk men står ju under de 3 månaderna av "vårdgaranti" så vi vet inte riktigt när det blir...

Jag känner att väldigt mkt av ansvaret ligger nu på mig hemma. Sambon jobbar men det är mest det han orkar med. Barnen har han NOLL tålamod med och allt annat gör jag hemma nästan.

Jag har ingen erfarenhet av detta och tycker att jag själv bli mer och mer stressad pga det som läggs på mig.

Det positiva är att vi mer och mer börjat prata och vi har hittat lite lösningar som funkar under tiden i alla fall.

Får man hänga på?

Det är jag som är Frugan i din andra tråd.

Ja, det där självgodheten och översittar-attityden är det som provocerar mig mest. Jag kan inte fatta att en och samma människa ena stunden kan irritera sig så enormt på ALLA andras små, små brister och egenheter (och därmed utstråla att han uppfattar sig själv som mer kompetent) och i nästa stund falla ihop i själv-hat och beklaga sig över att han "förstör för alla" och att alla skulle ha det bättre om han inte fanns.

Jag försöker förstå, men emellanåt är det helt omöjligt. Själv är jag väldigt konstant i mina känslor och värderingar, så jag har väldigt svårt för att fatta hur det fungerar. Min man säger att han blir som ett skal, som handlar och agerar utan att känna. Under tiden finns hans "rätta jag" kvar längst inne i honom, och ser allt tokigt och elakt han gör, men han kan inte komma upp till ytan och stoppa det.

Nu efteråt gråter han mycket och ofta, när vi pratar om vad han sagt och gjort. Han kan börja gråta bara över att titta på barnen, eller mig. Han säger att han inte har sett oss innan. Han har varit för upptagen med stressen inne i huvudet.