Ni med deprimerade partners - prata av er?

Cherry: Förstår att han känner att han förlorar tron på att bli bättre och vården... det verkar vara som ett lotteri att finna en person som man klickar med vad gäller samtal och någon läkare som man skapar bra förtroende för....
Jobbigt för dig också att han stänger ute dig, för när jag läser det du skriver, så skulle det ju kunna bli hur bra som helst om han bara fick rätt hjälp...
Det enda man kan göra känns det som, är att försöka nå fram på flera olika sätt.

Jag har testat att komma med motfrågor, frågor som öppnar hans tankar framåt; Vad vill han göra? Vad mår han bäst av? Är det rätt att gå tillbaka till samma arbete eller ska han kasta in handduken och starta om på nytt? Ska vi söka hjälp privat? (finns ju bra privata psykologer om än att det är dyrare).

Jag försöker med våld och stark vilja att försöka ta mig själv framåt, men det är inte lätt. Saker han inte kan påverka gentemot vården smittar av sig här hemma...Han blir lätt kontrollerande i situationer han kan påverka. Jag har svårt att få vara ifred med mig själv och barnet och han vill vara med. Jag förstår att han inte mår bra och vill vara med oss, men jag känner mig kvävd då jag bär på stor irritation oftast när han inte släpper in mig.
Funderar på att ringa läkarna själv, men vad ska jag säga? Jag vet ju knappt vad som händer eller vad som behöver hända; förutom samtal....

mamman; Min man har inte blivit illa behandlad på det sättet, men han är mellanbarn i en familj med fem barn...Han har känt sig som det svarta fåret, som utåt är stark och därmed inte behöver lika mycket uppmärksamhet eller stöd. Han känner sig utanför och kör enligt "Ensam är stark".
Vi har haft lite svårigheter med att prata tidigare, men alltid löst det, men nu är det stopp. Men jag gör som dig numera, oftare och oftare, att jag säger precis som jag känner.
Jag är noga med att poängtera att jag inte vill lägga mer sten på bördan, men för vår skull, för hans skull och för att få en nystart själv så önskar jag att han hittar rätt hjälp. Jag sa tom igår att när han inte släpper in mig helt så kan jag heller inte hjälpa honom mer än jag gör. Sa tom att jag mår fruktansvärt dåligt av att han inte släpper in mig, att det känns som att han inte har förtroende för mig.

Iaf så har han varit sjukskriven till och från. Jag frågar på veckobasis om han ska vara hemma och han får knappt ur sig ett ja. Senaste förklarade han det med att han inte vill vara till besvär, men vadå besvär. Jag är ju hemma och ser att han är hemma....?

Skönt att höra att man inte är ensam!

Har en sambo som varit deprimerad till och från sedan vår dotter föddes för 9 år sedan.

Det är skitjobbigt och nu börjar jag tröttna. Jag har gett så mycket stöd under alla år. Han har också tagit emot det och pratat med mig. Försökt förklara hur han tänker och känner men det är svårt att förstå när man själv inte är där. Vi har varit varandra väldigt nära.

Han har varit till många olika instanser inom vården. Både privat (bla KBT) och inom landstinget men har inte hittat någon som kunnat hjälpa honom. Även jag har varit med honom till olika läkare och psykologer. Han äter medicin men de hjälper inte mycket.

I höstas mådde jag själv dåligt pga en situation på jobbet. Han försökte ge mig stöd så gått det gick men det är ju svårt.

Nu mår jag själv bättre men känner att jag inte orkar ge lika mycket längre. Jag orkar inte hela tiden fixa med allt kring hem och barn. Orkar inte ordna semestrar och aktiviteter där han följer med men inte kan känna glädje.

Nu säger han själv att han gett upp...han tror aldrig att han kommer bli bättre... Jag älskar honom men orkar inte ha det så här hela livet..

Det känns fördjävligt. Vi är på väg på en liten semestertripp över påsken och han har gått inne i sin bubbla (som vanligt inför sådana saker). Jag känner det som att han skickar ut negativa signaler när jag är nära honom. Det känns inte bra! Jag står inte ut... blir bara irriterad utan att jag vill det.

Igår sa jag att jag hellre åker iväg själv med barnen än att han är med. Det känns hårt att säga... jag vet ju att han mår dåligt. Men följer han med känns det inte som att jag får kul heller. Han drar liksom ner mig också.

Hur kan man leva med någon som inte tycker om att leva?

Min man mår ju just nu lite bättre, så det går att prata med honom. Idag pratade vi om det här, som ni oxå beskriver, att han vill vara med på aktiviteter, men det är jag som får fixa dem, och att han inte kan känna glädje när vi utför dem.

Min man säger att jag inte ska curla honom. Om jag frågar om vi ska åka på en resa eller liknande, och han bara svarar något oengagerat, då ska jag inte räkna med honom. Då ska jag planera för resten av familjen. Även om han blir sur när han märker att allt är fixat och klart och att vi ska åka själva, så ska vi ändå åka. Han menar att han måste få känna konsekvensen. Om han verkligen vill vara med oss, då måste han vara engagerad i hela processen, och då kommer han även att ha roligare, för du är han ju delaktig på riktigt.

Om han bara hakar på, men ändå är nån annanstans i tankarna, då kommer varken han eller vi att ha roligt. Då är det bättre att han inte får vara med alls, menar han, för även om han mår jättedåligt, så kanske han lär sig något av det.

Det låter hårt, och frågan är om JAG klarar att hålla mig till detta...

Får jag låna er tråd?
Hur vet man om ens man är deprimerad?

Jag håller nu på att skiljas från min man som har ägnat hela vårt förhållande åt att hålla mig utestängd, men det kan han inte se. Först nu hra han börjat gå till terapeut, men är fortfarande på det stadiet att han inte vet något om sig själv.
Han har aldrig kunnat svara annat än "vet inte" eller " jag bryr mig inte" på frågor, och då gäller det alltifrån vilken mat vi ska ha till vad han vill med sitt liv, oss etc.

Han har aldrig varit sjukskriven, tvärtom, går till jobbet när alla andra normalt stannar hemma för att man är sjuk. Hans chefer har ibland ringt mig och sagt till mig att hålla honom hemma...

Han har inte haft en bra barndom, men ingen fysisk misshandel. Han kan dock inte se på sin uppväxt klart och tydligt. Vill inte gå in på detaljer, men med tanke på hur hans föräldrar är så är det märkligt att han ens anser sig ha ett förhållande till dom! Hans syster har också en massa problem som tar sig uttryck på annat sätt.

Mot mig har han alltid varit avig, hållt mig undan, gjort allt för att jag inte ska lita på honom eller kunna räkna med att han finns där för mig, för oss. Han har tagit ut all sinaggression och sin skit på mig, men kan inte se att han gjort något fel. Därför stannar jag inte längre, nu ger jag upp. Han VILL ju inte se att han mår dåligt.

I förhållande innan mig flydde han också, men då var det mer fysiskt. Med mig så har det varit mer psykisk flykt.

Han älskar att umgås med barnen, på sina villkor. Han är som ett barn själv. Inkonsekvent, otydlig och beter sig barnsligt vid konflikter, även med barnen. Han söker hela tiden deras bekräftelse (även om han även ger dom bekräftelse, men som sagt bara på hans villkor). Samma med mig, får han bara sin bekräftelse så verkar allt vara frid och fröjd, men får han inte det eller jag ställer krav så är allt ett helvete.

Kan han kanske ha en depression? Det negativa går ju i perioder, men samtidigt är det ju så här hela tiden. Bara det att i negativa perioder så agerar han ut det.

För så som jag har haft det önskar jag ingen. Jag har nästan gått under av att hålla uppe förståelsen och orken och styrkan av att se HONOM och inte det "SJUKA".
För hur gör man när man ska stötta någon som bara ger en skit helt enkelt? Min man har aldrig varit intresserad av utflykter eller semestrar, det är alltid jag som får dra igång det och planera. Det är pust, stånk och stön och allt är jobbigt, men det vill han inte erkänna. Han kan inte ens städa undan bordet efter middagen med barnen i närheten utan att bli irretar för det är så j-a jobbigt att bli störd. Han kan inte diska och sen få att telefonen ringer, då blir han irriterad och stressad. Och han anser sig vara stresstålig! Han som mår dåligt rent fysiskt av stress!

Jag hoppas han ska få hjälp av terapeuten, om inte annat så för våra barns skull och ffa för hans egen skull. För även om jag inte orkar längre så älskar jag honom och önskar att vi en dag ska orka vara tillsammans igen.

Min man hamnade i livskris när jag blev gravid och vi fick barn. Detta har lett till depression vilket i sin tur lett till att hans känslor för mig har dött. Detta i sin tur är på väg att leda in mig i depression och desperation. Jag ser ju allt så tydligt, hans barndom, hans föräldrar, hans psyksjuke och knarkande bror, utebliven skolgång, pålagda skamkänslor etc etc. Men han ser det inte.

Någonstans tror jag att han har känslor för mig men att depressionen hindrar dem. Men jag klarar inte av att leva med en man som inte kan bry sig om mig, särskilt nu, då jag ska föda vårt andra barn om 6 veckor.

Hur ska jag få honom att börja gå till en psykolog eller få hjälp genom vården? Jag ber honom att göra det men han tvekar och tror inte det kommer hjälpa. Han förstår ju inte varför han har hamnat här.

Hur veta? : Tror inte du behöver undra om din man är deprimerad, det är ganska tydligt. Vi sitter i samma sits, du och jag, känner igen mig i vartenda ord du avslutade din berättelse med: "Jag hoppas han ska få hjälp av terapeuten, om inte annat så för våra barns skull och ffa för hans egen skull. För även om jag inte orkar längre så älskar jag honom och önskar att vi en dag ska orka vara tillsammans igen."